Gravitation
Einstein kunde inte lösa gåtan om gravitationen.
Så småningom kom vetenskapsmännen fram till att det inte har något med elektromagnetism att göra, utan en partikel, som slog sig ihop med andra, och att denna partikel gjorde att partiklarna har massa.
Professor Higgs var med bland upptäckarna. Det intressanta är att han gjorde beräkningar på tavlan eller på papper, han använde inte datorer. Nu var ju inte Higgs ensam om att fundera ut partikeln, utan Francois Englert var med.
Som nämnt tidigare var det nära man stängde ner CERN av ekonomiska skäl, men man anade att man var partikeln på spåret och lät därför anläggningen vara igång ett tag till.
Nu är det ju så, att partikeln är svår att urskilja bland alla andra. Man var därför mer eller mindre säker på att man hittat partikeln och ville inte basunera ut det för tidigt. Men då man var säker, bjöd man in Higgs till CERN. En mycket rörd professor Higgs hade svårt att få fram orden.
För att få tillräckligt många träffar, för att sålla ut någon, som kunde vara Higgspartikeln, gjorde man i CERN 1 miljard partikelkollisioner i sekunden. Sedan ska alla data analyseras. Man uppskattar att bland 10 miljarder träffar kunde det vara en Higgspartikel.
Standardmodellen beskriver alla partiklar utom massan, men också hur ofta en viss partikel ska uppstå. Med en partikel som orsakar massa, kan man få ekvationerna att stämma. Higgsfältet växelverkar med materia och orsakar därmed massa. Ju kraftigare växelverkan, ju större massa.
Ref.: Kunskapskanalen hösten 2013
Om en himlakropp som accelererar, störs gravitationen. En planet i en omloppsbana stör inte gravitationen. Ett svart hål som suger åt sig allt, förvränger rum-tiden och stör gravitationen. En exploderande supernova stör gravitationen. Två tunga stjärnor (neutronstjärnor) som roterar runt varandra i starka elliptiska banor stör gravitationen. Man tänker sig att störningen sprids som ringarna på en vattenyta, då släpper ner en sten.
Detektorerna för gravitationsvågor är speglar på marken, där man skickar laserljus. Ändrar sig avståndet mellan speglarna i storleksordningen av en atom, och störningen inte beror på trafik, rörelser i jordskorpan eller annat, har det kommit in en störning av gravitationen.
Denna anordning, kallad LIGO, detekterade gravitationsvågor 2015-09-14. Ref: Populär Astronomi 2016-01. Länk Länk
Ett annat sätt att mäta gravitationsvågor är att hålla en aluminiumstav upphängd i vajrar. Staven väger flera ton och hålls på ett par grader över absoluta nollpunkten för att man ska kunna mäta. Börjar staven vibrera då nyssnämnda störningar är bortfiltrerade, har det kommit in en störning i gravitationen. Med flera sådan anordningar, stavar i jättetermosar, kan man avslöja riktningen från störningen.
Ett tredje sätt är att skicka ut satelliter i rymden, som skickar laserljus mellan sig, enligt samma sätt som nämnts ovan, kan man också mäta inkommande gravitationsvågor. Här är noggrannheten större, eftersom inget annat än gravitationsstörningar ska störa satelliternas banor: man kan mäta så noggrant som en tusendel av en atom.
Ref.: Kunskapskanalen maj 2006.
Att gravitationsvågor kan röra sig genom rymden är bevisat genom att fläckar av bakgrundsstrålningen har polariserat ljus. Fläckarna av olika gravitationer ska ha uppstått vid Big Bang. Länk Ref.: Allt om Vetenskap 2014-5.