Ovan: två bilder från 1900-talets början. Från mormor Elidas album. Hon nämner inte vilka som var med. Möjligen kan mannen till höger vara Nils, som enligt rykten gärna ville posera i profil. Kvinnan i den vita klänningen skulle möjligen vara Mathilda. Observera den breda badstranden, som är borta i dag.

Above: two pictures from the beginning of the 20th century. From Grandma Elida's album. She does not mention who was involved. Possibly the man on the right may be Nils, who according to rumors wanted to pose in profile. The woman in the white dress would possibly be Mathilda. Note the wide beach, which is gone today.

Även denna från mormors album. Kanske från 1940. Johanna, Maria och Gustav Almquist.

Also this one from grandma's album. Maybe from 1940. Johanna, Maria and Gustav Almquist.

Hamnen Vik, 1949.

The harbor, Vik, 1949.

Kusin Malena på trappan till Judiths hus. Till höger mitt hus. Bakom Malena är i dag en häck, så man inte kan se in till grannen.

Cousin Malena on the steps to Judith's house. To the right my house. Behind Malena is today a hedge, so you can not look in to the neighbor.

Lägg också märke till de d formade fogarna på mitt hus. Man la mycket möda på denna utsmyckning på husen förr.

Far och mor besöker Vik. Till höger om dessa Mathilda och mormor Elida. Omkring 1949. Bilden är säkert tagen av Gustav Pettersson. Han var en duktig fotograf.

Father and mother visit Vik. To the right of these are Mathilda and grandmother Elida. Picture taken around 1949. The picture was probably taken by Gustav Pettersson. He was a good photographer.

Bakom dem en anskrämlig hudda, som Gustav Almqvist köpt på en marknad. Från början var det bara en ring, stöttad av stolpar. Den klämdes in mellan köksingången och pumpen. Därpå la man ett halmtak på huddan. Längre fram klädde man in sidorna på huddan med böjd masonit.

Behind them a terrible hut, which Gustav Almqvist bought at a market. From the beginning, it was just a ring, supported by poles. It was squeezed in place between the kitchen entrance and the pump. Then a roof of straw was put on the hut. Later on, the sides of the hut were covered with curved masonite.

Den kom då att innehålla en gräsklippare och en arbetsbänk. Vad man gjorde där, vad jag minns, var att rensa fisk. Alma och Mathilda på fotot.

It then came to contain a lawn mower and a workbench. What they did in the hut, what I remember, was to clean fish. Alma and Mathilda in the photo.

1951. Från vänster: mormor Elida, mor Ethel samt jag.

1951. From left: grandmother Elida, mother Ethel and me.

Observera dörren. Det är säkert samma som mor tvättar av år 2011. (länk)

Observe the door. This probably the same door as mother is cleaning in year 2011. (link)

På bilden nedan syns nya dörrar, snickrade av Gustav Pettersson. Alltså snickrades de i början av 1950. Fönsterna i dessa är en aning mindre än ovanstående.

The picture below shows new doors, carpented by Gustav Pettersson. They were also made in the early 1950s. The windows in these are slightly smaller than the above.

Från vänster: Mathilda, Elida samt Alma. Trädgården är liten: någon har säkert en fot inne på Judiths tomt.

From left: Mathilda, Elida and Alma. The garden is small: someone probably has a foot inside Judith's garden.

Nedan: från cirka 1955. Andrea, Elida (mormor), Alma samt Mathilda. Lägg märke till mormors klänning: stora gula blommor på mörk blågrön botten. Systrarna är framför dörren till huvudentrén, som då var behagligt ljus på den tiden.

Below: from around 1955. Andrea, Elida (grandmother), Alma and Mathilda. Notice Grandma's dress: large yellow flowers on a dark blue-green background. The sisters are In front of the door to the main entrance, which was then pleasantly light at the time.

Nedan är tre bilder från 1953. Jag poserar i dem alla. Den första är den mittre nerfarten till Vik, Mäster Skräddares backe. Den andre är vi Broddakroken, där en parkering och lekplats finns i dag. Den tredje måste vara strax intill Mäster Skräddares backe.

Below are three pictures from 1953. I pose in all of them. The first is the middle descent road to Vik, Mäster Skräddare's Backe. The other is Broddakroken, where today is a parking place and playground for children. The third must be right next to Mäster Skräddare's Backel.

Fest i Vik omkring 1960. Mittre rummet, vy mot söder. Antagligen fyller Mathilda år. Från vänster: Mathilda, mor Ethel, morbror Henry, Alma samt min moster Flory.

Party in Vik around 1960. Middle room, view to the south. It is probably Mathilda's birthday. From left: Mathilda, mother Ethel, uncle Henry, Alma and my aunt Flory.

Mittrummet omkring 1960. Mathilda står i dörren till köket. Till vänster skymtar en fotogeneldad kamin, som har ersatt den svarta sättugnen.

The middle room around 1960. Mathilda is standing in the doorway to the kitchen. To the left is a kerosene-fired stove, which has replaced the black oven.

Besök i Vik 1974. Tyvärr från en dålig Super-8. Men däremot har vi årtalet. Mor, Mathilda och Henry. Här har han en vit Amazon. På den tiden körde man ända fram till huset, vilket man med stor möda kan göra än i dag. Den fula huddan i bakgrunden. Vitt staket till höger.

Visit to Vik in 1974. Unfortunately a bad copy from a Super-8 movie. But on the other hand, we have the year. Mother, Mathilda and Henry arrived to the house. Here Henry has a white Volvo Amazon. Those days you drove all the way to the house, which you can still do today with some effort. The ugly hut in the background. White fence on the right.

Även denna från 1974. Mor hade ärvt tre tomter, bland annat denna, Grävsvinsstädet. Rakt ovanför Henrys hus, på andra sidan vägen, alldeles intill cykelbanan. Egentligen var den bara från början ett par rader med äppleodlingar. Hit flydde mor då det var för mycket liv nere i byn. Men då mor tog över huset, var denna tomt inte intressant längre, så den såldes.

Also this from 1974. Mother had inherited three plots, including this one, Grävsvinsstädet. Just above Henry's house, on the other side of the road, right next to the bike path. Actually, it was just a couple of rows of apple trees from the beginning. Mother fled here when there was too much life down in the village. But when mother took over the house, this plot were no longer interesting, so it was sold.

Takomläggning 1974, Då Gustav Almquist fortfarande ägde huset. Således fick han båda sidor omlagda för 75 000, vilket var billigt!

Remaking the roof 1974, when Gustav Almquist still owned the house. He got both sides of the roof redone for 75 000 SEK, quite a good prize!

Sekvensen nedan är i slutet av 1970-talet. Henry gjorde en videofilm. Han lånade en kamera.

Movie sequence below in the end of 1970´s. Henry recorded that video. He borrowed a camera.

Ingången till innersta rummet. Man har fortfarande draperier i stället för dörr.

The doorway to the inner room. Still curtains instead of a door.

Innersta rummet, mot sydväst. Här hade man klämt in en extra säng. Opraktiskt, då den står över golvluckan. Eftersom här kom in en otymplig blågrön fåtölj 1977, vet vi årtalet.

The inner room, facing southwest. An extra bed had been squeezed in here. This is very impractical, as it is on top of the hatch in the floor. Since an awkward blue-green armchair came in this place in 1977, we know the year.

Mellanrummet, mot köket. Teven vandrade runt. Man hade alltså ingenstans att göra av den. Det fanns ingen TV-hörna.

The mid room facing to the kitchen. The television did never found it´s proper place. No convenient place in the room for sitting and watching TV.

Ryggning av taket omkring 1980. Trots att käpparna syntes på båda sidor av taket och mossa växte på den norra sidan, höll det tätt. Endast ryggningen behövdes göras. Den här taktäckaren la alltså ny halm ovanpå den gamla, vilket man kan göra, i stället för att riva ner den gamla halmen. Jag vill minnas att Henry stuckit masonitskivor in under den gamla halmen, i ett försök att få ryggningen tät.

New layer on top of the roof around 1980. Although the canes were visible on both sides of the roof and moss grew on the north side, it kept tight. Only the a new top layer needed. So this roofer put new hay straw on top of the old one, which he could do, instead of tearing down the old hay straws. I remember that Henry pushed small pieces of masonite under the old hay straws, in an attempt to prevent the top tight from leaking.

Omläggning av taket, södra sidan, omkring 1995. Ekarps stråtak. Alla grannar är inblandade då man lägger om tak: De som bodde i det vitrappade huset, fick knippen med vass i trädgården. Andra fick kringblåsande halm i sina trädgårdar. Alla var införstådda och inblandade. Södersidan var i behov av omläggning, eftersom en bit hade läckt två år. Men taket var inte nednött. Då det gamla taket revs ner, fylldes hela trädgården. Inte en container räckte för avfallet, vilket det normalt skulle gjort.

Redoing the roof, south side, around 1995. Ekarp's Stråtak did it. All the neighbors are involved when changing a roof roof with straws: Those who lived in the white house got bundles of reeds in the garden. Other neighbours got straws in their gardens, comming with the wind. All affected neighbours understood. The south side of the roof was in need of  being renewed, as a part of it had been leaking for two years. But the roof was not really worn. When the old roof was torn down, the whole garden was filled with old straws. Not one container was enough for the waste, which it normally would.

Lägg också märke till den fyrkantiga träramen på taket. Den hade två långa ståltänder på undersidan. Man stack in den genom taket och stod på den. Men man kom åt en el-ledning: det blev 24 volt i stället för 220 på vinden.

Also notice the square wooden frame on the roof. The frame had two long metal teeth on the under side. The workers pushed it through the roof so they have something to step on. But they got in touch with the power line: I got 24 volts instead of 220 in the attic.

2004. Mina kamrater Ingemar och Ann-Sofie på besök. Jag sitter till höger. Mittrummet, västerut. Det bruna skåpet bakom Ingemar döljer el-centralen. Det var typiskt Gustav Pettersson att måla sådana ornament som på detta. Mor lät en målare restaurera de gamla ljusblå dörrarna. 

2004. My friends Ingemar and Ann-Sofie visiting. I'm sitting to the right. The middle room, to the west. The brown cabinet behind Ingemar hides the power supply cabinet. It was typical of Gustav Pettersson to paint such ornaments as he did  on this. Mother had a painter to restore the old light blue doors.

Ovanför Ann-Sofie är ett hemligt utrymme, normalt gömt, som kom  fram då morbror Henry tapetserade om.  Förr hade man värdesaker där: pengar, sprit. I dag finns där sprit och böcker.

Above Ann-Sofie is a secret cabinet, in the past normally hidden, which Uncle Henry discovered, when he changed the wall papers. In the past, they had valuables there: money, alcohol. Today there is alcohol and books in it.

Den ljusblås soffan är Gustaviansk, från 1700-talet. Mor köpte den. Den skulle vara i yttre rummet, men gick inte in genom dörrarna. Det är trångt i huset.

The light blue sofa is Gustavian, from the 18th century. Mother bought it. It was supposed to be in the outer room, but did not enter through the narrow doors.

Bordet har Henry tillverkat.

The table was made by Henry.

Samma år, samma rum. Två deltagare från min målarkurs. Dörren till höger om mig leder till köket.

Same year, same room. Two participants from my painting course. The door on my right side leads to the kitchen.

Observera den fina gardinen. Mor gjorde otroliga loppisfynd. Det mellersta och innersta rummet har vardera ett fönster mot norr och två mot söder.

Note the fine curtain. Mother made incredible finds at second hand shops. The middle and innermost rooms have each one window to the north and two to the south.

Mittrummet omkring år 2000. Man ser ett draperi i stället för dörr till höger.

The middle room around the year 2000. You see a curtain instead of a door to the right.

Ovan: vinden, omkring 2015. Mot väster, den delen som Gustav Pettersson inredde. Innertak av trätex, tapetserat. Under röd och grön pläd är sängar. Längst bort är gaveldörren. För att dölja alla hundratals spikar som slagits igenom och är krökta på insidan, klädde Gustav den med masonit, som han målade vit. Så såg dörren ut innan Gabor och jag restaurerade den. Det lilla fönstret i dörren är det enda som släpper in dagsljus till vinden.

Above: the attic, around 2015. To the west, the part that Gustav Pettersson made. Tratex ceiling, wallpapered. Under red and green blankets are beds. At the far end is the gable door. To hide all the hundreds of nails that have hammered through it and were curved on the inside, Gustav covered it with masonite, painted white. This is how the door looked like before Gabor and I restored it. The small window in the door is the only one that lets daylight into the attic.

Nedan: vinden mot öster. Det är det golvet jag la. Under grön pläd: en säng. Till vänster har man bevarat rågtaket. Till höger vasstak. Längst in väggen mot Wallners vind. Benny Blom satte upp gipsskivorna. Innan dess bestod väggen av mer eller mindre lösa plank, som man kunde gå igenom, om man ville. Det finns alltså tre sovplatser på vinden, även om man inte föredrar den sista, med risk att få skräp från rågen i ansiktet. Mor förbjöd mig att göra innertak, med all rätt: man kan fortfarande se hur taket är gjort.

Below: the attic to the east. That's the floor I laid. Under green blanket: a bed. To the left, the rye roof has been preserved. To the right reed roof. At the far end of theattic the wall to Wallner's attic. Benny Blom put up the plasterboards. Before that, the wall consisted of more or less loose planks, which you could walk through, if you really  wanted. So there are three sleeping places in the attic, even if you do not prefer the last one, with the risk of getting debris from the rye on your face. Mother forbade me to make ceilings, with good reason: you can still se how the roof is made.

Mor fyller 80 år 2008. Staketet var det sista som var impregnerat av arsenik, som man fick köpa. Brädgården fick inte såga i det, däremot jag. Vi fick en liter färg med arsenik, avsedd att målas på de sågade ändarna. Staketet skulle nå upp till hjässan, önskade mor.

Mother 80th birtday in 2008. The fence was the last to buy, impregnated with arsenic. The lumberyardn was not allowed to cut planks, but I was allowed to. We also bought a liter of paint with arsenic, intended to be painted on the plank ends. The fence should be to the top of the head, Mother wished.

Mor oljade staketet till höger. Då oljan tog slut, fortsatte hon med arsenikfärgen, utan att reagera på att den blev väl grön. Födelsedagsgästerna tyckte det var ett mycket käckt färginslag. Paret är Yngve och Sonja. Hon var en skolkamrat till mor.

Mother painted the fence on the right with oil. When the oil was finished, she continued with the arsenic paint, without reacting to the fact that it turned bright green. The birthday guests thought it was a very cool color spot. The couple in front is Yngve and Sonja. She was a schoolmate of mother.

Observera trallorna. Efter att den runda huddan tagits bort, planterades syrener. Dessa bredde ut sig och ockuperade halva trädgården på kökssidan. Syrenerna grävdes upp med roten. Mor och jag kom inte överens om trallorna. De skulle in på vintern, men mor klarade inte av att lägga ut dem på våren, trots att jag tydligt märkt dem var de skulle ligga.

Observe the planks on the ground. After the round hut was removed, lilacs were planted. These grew very much and occupied half the garden on the kitchen side. The lilacs were dug up by the root. Mother and I did not agree on the loose planks on the grond. They were going into the store house before winter. But mother could not put them into a correct puzzle in the spring, even though I clearly marked them where they would be put.

Då jag tröttnat på att rätta till trallorna, la jag ett trädäck i stället, omkring år 2010. Även detta såg snyggt ut, då det var nytt. Här var det dock saltimpregnerat trä, lite miljövänligare än arsenik.

When I got tired of correcting the puzzle with planks every spring, so I changed them to a wooden deck instead, around the year 2010. The deck also looked nice, as it was new. This, however, it was salt-impregnated wood, a little more environmentally friendly than arsenic.

Nedan: Mellanrummet, 2011.

Below: The mid room year 2011.

Yttre rummet användes som förråd redan år 2011.

The outer room were used as a store house already in year 2011.

Mor gick varje dag längs stranden och samlade på stenar. Ofta hittade hon stenar där de olikfärgade lagren blandats och bildat figurer.  Hennes favoriter var stenar med ett leende, det vill säga där ett lager mitt i stenen var poröst och hade vittrat något. Så limmade hon ögon, näsa och hår på stenarna. Ungefär fem sådana finns bevarade i dag. Besökare rusade genast till stranden för att leta upp sådana unika stenar. Men så lätt att hitta var de inte. Mor hade letat stenar i 40 år. Så besökarna kom besvikna tillbaka.

Mother walked along the beach every day, collecting stones. She often found stones where the different colored layers were mixed and formed figures. Her favorites were stones with a smile, where the layer in the middle of the stone was porous and had cracke a little. Then she glued eyes, nose and hair to the stones. About five of them are preserved today. Visitors immediately rushed to the beach to look for such unique rocks. But they were not so easy to find. Mother had been looking for stones for 40 years. So the visitors came back with no luck.