Teckning

Teckning är grunden till oljemålning, akvarell och alla andra tekniker där konstnären kan uttrycka sig. För att inte köra fast i någon av dessa tekniker, krävs grundläggande kunskaper i form- och skugglära, valörer (gråskala) och perspektivlära. Det är inte helt nödvändigt med teckning för att du ska lära dig allt detta, men ofta läggs de grundläggande kunskaperna till teckning.

Utan perspektivläran kan man teckna frukter, blommor och platta husfasader. Gäller det däremot att få en ellips rätt till ett eller flera cylindriska föremål (till exempel en kaffekopp på ett fat) eller att teckna ett hus, en altan, ett staket rätt, eller få proportionerna rätt då man skissar in människor och djur i vissa miljöer, kommer man inte undan perspektivläran.

Med block och penna kan du göra hastiga skisser då du är ute, som framhäver saker som du tycker är viktiga. Med enbart en teckning kan du dock inte beskriva färgerna, för att senare måla alstret hemma. En kombination av teckning och foto är kanske då en bättre lösning.

Ofta krävs flera skisser innan du format ditt motiv: det är detta som är formläran.

En startutrustning för teckning kostar ett par hundralappar. För att fortsätta är kostnaden kanske en femtilapp i månaden: för denna summa kan man prova olika sorters papper, pennor och kritor.

Vissa deltagare har svårt med färgläran. Då kan man prova att teckna i tusch eller att svagt färglägga teckningar. Man kan också teckna med färgpennor och kritor: då kan man använda sig av färgat papper, även svart.

Akvarell

Fördelen är att tekniken är relativt billig. Startkostnaden kan vara några hundralappar, men jag vill hellre rekommendera åtminstone 500. Fortsättningskostnaden är 50 - 100 kronor i månaden. Att starta med en låda billiga akvarellfärger är inte lönt: man kommer inte vidare från det stadium man använde i grundskolan. En färgkaka (storlek som en sockerbit) kostar 50 - 200 kronor, men räcker i gengäld till omkring 50 akvareller.

Det är ingen skillnad mellan akvarell och vattenfärg, utan endast två olika språk. De båda namnen återspeglar såldes varken kvalitet på materialen, kvalitet på verken eller olika tekniker.

Nackdelen med akvarell är att en vattendroppe kan förstöra verket. Akvarellen kan inte skyddas med något, annat än glas, som ändå inte hindrar fukt att tränga in. Akvarell går att fernissa för att skydda den, men samtidigt tar skyddet bort en del av lystern.

Fel kan inte rättas till; möjligen kan fel kanske gå att tvätta av, men avtvättningen ger inte en helt vit pappersyta igen (dessutom är den avtvättade delen uppruggad).

Många tror akvarellen är svagare i färgerna än olja: det är den inte. Oftast är det samma färgpigment i akvarell som i olja; endast bindemedlet skiljer teknikerna åt. På håll är det inte säkert man kan se skillnad mellan akvarell och olja, då färglystern kan vara detsamma.

Det är jobbigt att gnugga färgen ur kakorna: detta gör att man ofta målar mindre alster i akvarell, jämfört med oljemålning. Det finns akvarellfärger på tub, som inte kostar mer än färgkakor: ur tuberna får man mer än tillräckligt med färg.

Det är också jobbigare att blanda akvarellfärg och testa så den har rätt nyans och styrka, innan man applicerar den på rätt ställe, jämfört med andra tekniker. Målar du olja, kan du alltid justera nyanserna.

Akvarellen har också nackdelen att man måste måla från ljust till mörkt. Ett ljust gräs- eller hårstrå mot mörk bakgrund får alltså planeras i akvarell: i oljemålning, gouache, akryl och liknande tekniker kan du måla till ett ljust strå mot mörk bakgrund till sist. Tillsammans med att det är nästan omöjligt att rätta fel, gör att man måste planera målandet av akvarell mycket noga.

Akvarellen har också den nackdelen, att pappersytan måste vara exakt lagom fuktig (allt från torr till blöt) då du applicerar färg: detta tar tid att lära sig - det är då oanade effekter kan uppstå.

Färgpennor typ akvarell

Du får ingen akvarell av detta: det är enbart en kommersiell idé. Att teckna eller måla med färgpennor är en teknik, att blöta upp linjerna med vatten en annan ; akvarell en tredje .

Täckfärger

Täckfärgerna (gouache) skiljer sig från akvarellen genom att de inte är så transparenta, att papperets vithet lyser igenom. Det är med denna teknik man blandar vitt i färgen, vilket inte förekommer i akvarell. Man ser skillnad mellan akvarell och täckfärg, eftersom vita och mycket ljusa partier ligger i ett lager ovanför de andra färgerna för täckfärg, medan som nämnt akvarellen saknar färg där det ska vara rent vitt. Med täckfärger finns alltså en möjlighet att måla ljust på mörkt.

De stora färgkakorna man hade i grundskolan var just täckfärg. Färgen la sig på papperet där man applicerade den.

Det går alldeles utmärkt att kombinera akvarell med täckfärg. Många konstnärer utför mycket lyckade verk i en kombination av bägge teknikerna. Det är snudd på omöjligt att måla ett porträtt enbart i akvarell: det finns ingen möjlighet att justera felaktigheter. Man får mycket jämnare hudton på porträttmålning om man blandar i aningen täckvitt i färgen man ska applicera. Om man målar i flera tjocka lager med akvarell påminner denna (felaktiga) teknik om täckfärg.

Täckfärgerna saknar lystern som akvarell har.

Akryl

Det är inte billigare att måla i akryl än att måla i olja, vilket är mångas förutfattade mening. Billiga akrylfärger innehåller väldigt dåligt färgstoff - det gäller alla måleritekniker.

De som föredrar akryl framför olja, gör det av följande skäl:

Akryl har inte den skarpa lukten som oljans lösningsmedel har. Akryl torkar på 10 minuter jämfört med oljans 1 - 14 dagar. Akryl går att måla på alla rena ytor, medan oljan måste ha en lagom sugande grund.

Det finns inga lösningsmedel till en intorkad akrylfärg: paletten får vara engångs; intorkade penslar går inte att göra rent. Förutom den väldigt snabba torktiden, som man kan dra nytta av, är det ingen större skillnad att växla mellan olja och akryl: det gäller bara att ha ett mycket snabbt tempo vid akrylmålandet.

Akryl och olja går att kombinera, men det är egentligen ingen direkt fördel. Grunden till oljefärg kan mycket väl vara vanlig vit plastfärg (typ till innertak), som är nästan detsamma som vit akrylfärg. Det går alltså att måla olja på en torkad akrylfärg för den som vill experimentera. Akryl på olja går däremot inte, eftersom den inte fäster. Man får inga bra effekter genom att blanda akryl och olja (men däremot blir blandningen en emulsion, som fäster).

För den som vill experimentera vidare går det att kombinera utspädd akryl med akvarell och täckfärg.

Det är svårt att avgöra om ett färdigt verk är gjort i olja eller akryl - akryl blänker aningen mer och känns glattare än olja.

Oljemålning

Startkostnad drygt 500 kronor. För detta får du en startutrustning med tuber och en uppspänd duk (mera om detta i Startutrustning.). Fortsättningskostnad omkring 100 kronor per tavla (uppspänd duk och färg). Du bör också ganska snart (första året) köpa ett staffli (500 - 1000 kronor).

En nackdel är att du måste måla på preparerad grund. Prepareringen är emellertid så enkel, att du kan bestryka nästan vad som helst med vanlig vit takfärg (plastfärg). Detta förutsätter att plastfärgen fäster ordentligt på underlaget.

Oljefärgen tar någon eller några dagar att torka, beroende på färgens tjocklek, hur färgpigmenten påverkar oljan, vad underlaget består av, lufttemperatur och -fuktighet. Den långsamma torkningen (som egentligen är en oxidering av oljan) kan vara en fördel, då man vill justera alstret: man kan mjuka upp tidigare ej färdigtorkade färglager och blanda nya färgnyanser. Vill man måla ljust på mörkt, är det emellertid stor risk att blanda in underliggande färglager: man får antingen vänta tills den underliggande färgen torkat, eller applicera mycket tjocka färgklickar.

Oljemålningen, vad jag vet, kombineras inte med andra tekniker. Man kan få olika optiska effekter genom att använda olika appliceringstekniker för oljefärgen. Möjligen kan man dra ett streck med blyerts eller färgpenna i den ännu inte torkade färgen, eller på den torkade färgen (jag tänker då på att skriva signatur, rita tunna linjer i en tegelvägg eller liknande).

Man kan också få olika optiska effekter genom att blanda in gouache, tempera eller äggoljetempera i oljefärgen.

Vad som slår på en utställning

Nu kommer vi kort in på prissättning och lite att fundera på då du visar upp dina tavlor.

Oftast föredrar köparna en oljemålning framför en teckning eller en akvarell. Folk vill ha färg. En akvarell ska vara mycket lyckad för att folk ska gilla den.

Det svåraste är prissättningen. Det är beroende på i vilken miljö du ställer ut, hur omtalad du är, vilket kontaktnät du har och vilka motiv du målar. Man får prova sig fram: starta med att sätta priser från 600 till 1800. Ofta får man ställa ut flera gånger för att folk ska känna igen motiven. Var lyhörd för vad folk gillar: då de förklarat att de gillar en viss stil som du håller på med, får du fortsätta med den: folk ska känna igen dig; folk vill gärna köpa en typisk tavla av dig. Däremot kan du utveckla dig något genom åren (och inte nödvändigtvis hålla fast vid en stil): folk vill gärna visa upp en tavla av den stil du hade ett visst år. Du kan gärna ha dina osålda tavlor på flera utställningar, eftersom folk då känner igen dig, men du måste på ett eller annat sätt göra av med en del till nästa utställning, så folk får uppfattningen att du säljer.

Folk förväntar sig du kommer med egna idéer. Plagiera därför inte och visa upp dig när du målar! På en utställning ser konstkritikerna hur pass säker du är.

Du bör också rama i dina verk, så de blir mer tilltalande. Folk är ganska kritiska då det gäller ytterramar. Ett tips är att använda ren furulist, som tål stötar mer än en silver- eller guldlist.

Tänk dock på, att folk jämför dig med andra utställare; eventuellt kan du få dela utställningen med andra konstnärer.

Spänner du upp duken själv och ramar in den, kostar en färdig oljemålning på 55 x 45 cm omkring 150 kronor, inklusive ytterram.

Beställning

En kategori jag nämnde tidigare var beställningar. Ett lämpligt pris är 500 - 1200 kronor för en beställning. Folk vill gärna ha sina favoritmotiv i olja. Får du ett dåligt foto som förebild, får du själv ta ett bättre foto eller skissa av motivet. Oftast är det mer arbete med beställningar jämfört med att du själv får välja motiv.

Beställningar är en bra väg att etablera dig på: dina verk sprids och omtalas.

Däremot kan du stå med en beställning som folk inte vill ha, då de sett resultatet. Det är inte säkert du och köparen har samma uppfattning om hur motivet ska återges. Räkna med att du får göra en justering.

Du måste också förstå köparen: han vet vad han vill ha, men är inte förtjust att betala handpenning.

Hur som helst bör du prova på att måla en beställning, då du får chansen!

Ett tips är, om du vill träna och etablera dig, att måla dels en tavla som beställaren vill ha, dels en tavla som du tolkar motivet: du får då både träning och kritik. Beställaren får två tavlor att välja på.

1. Startutrustning

Du behöver en låda att ha färger i. Det kan vara en speciell låda för oljefärger du köper i en konstnärsmaterialaffär, men en plastlåda med småfack, låda för fiskedrag eller verktyg kan också duga.

Du behöver ett dussin olika färgpigment, som anges i följande kapitel.

Du behöver förr eller senare skaffa ett staffli. Små målardukar kan du ha liggande på ett bord när du målar, men stora dukar är ohanterliga liggande.

Du behöver balsamterpentin att tunna färgerna med. Beckers har luktlöst förtunningsmedel.

Du behöver en palett (av trä) att blanda färgen på (en pappskiva eller papptallrik duger till att börja med).

Du behöver en palettkniv, storlek knappt som en smörkniv, med vinklat blad, att blanda färg på paletten med - eller att måla med.

Du behöver en metallkopp att klämma fast på paletten för att ha terpentinen i (se Hur man blandar färg.).

Allt detta behöver du skaffa, innan du börjar måla. (Staffliet kan du vänta lite med.)

Var man köper utrustning

Undersök och jämför priserna för utrustningen i olika hobbyaffärer. Men se upp: för att hålla nere priserna kan de handhålla undermålig kvalité på målarduk och oljefärg. Tips för att undvika dålig kvalité följer nedan.

Satsa på målarduk, uppspänd på ram. Bry dig inte om pannåer (duk eller papper, limmat på masonit- eller pappskivor). Bry dig inte heller om att grunda skivor själv med vit takfärg, även om det duger: börjar du slå igenom vill kritikerna ha duk, uppspänd på ram. De vill ha linneduk, som håller bättre än bomullsduk. Satsa på detta från början. Har du tränat att måla på annan grund, får du lära om.

Du kan också spänna upp duken själv på spännram. Det är om du är händig och vill tjäna lite på det. Du tjänar i så fall mest på att köpa en hel rulle linneduk. Ska du handla duk per meter, lägg till ca 5 cm i varje sida till spännramens yttermått, så du kan spänna duken (Se Montera och spänna upp en duk.).

Observera att en färdigköpt ytterram kanske inte passar till din uppspända duk: kanske är kilarna i spännramen utslagna för mycket, kanske är duken för tjock. Då får du kanske spänna om duken eller tälja lite i ytterramen.

Håll dig till en sorts duk. Förutom att det är stor skillnad mellan att måla på linne, bomull och pannå, växlar grunderingen i kvalitet: det finns halvsugande och olika glatt grund. Har du vant dig vid en sort, är det svårt att måla när du råkat få en annan typ. Vissa hobbymaterialaffärer saknar kvalitetskänsla och kan på spännramar slänga på alla stuvbitar de har av målarduk.

Köper du uppspänd duk, kontrollera att den verkligen är spänd. Är den för lös, får du problem med passningen av ytterram, då du spänt duken.

Billigast är det att handla direkt från tillverkaren: det finns snickerier som tillverkar spännramar, guldramar och bestryker väv med plastfärg. Tillverkarna brukar stå i telefonkatalogerna under "List-".

Möjligen kan man tjäna pengar på att köpa väv (bomull, helst linne) och bestryka den med vanlig vit takfärg (akryl), som blir en helt perfekt grund, men jag tror inte det är värt besväret.

Jag tipsade tidigare om att köpa ytterram i rent furu, eftersom den tål stötar mer än guld- och silverramar, men naturligtvis är det upp till dig att välja ytterram. En guld- eller silverram kanske framhäver ditt motiv bättre: det finns även färgade ramar. Det är svårt att såga till ramar själv, då träet flisar sig: men är du intresserad så fråga i trävaruaffären efter hörnlist eller vasklist. Du är kanske intresserad av att måla ytterramen. Har du flera typer av ytterram på en utställning, kanske köparen vill ha en annan: fundera i förväg på om ytterramen hör till verket, om den går att byta eller ta bort.

En hobbyaffär har lämplig startutrusning av penslar. Det är lämpligt att börja med platta borsthårspenslar. Längre fram blir du kräsen och vill prova olika sorters penslar: en konstnärsmaterialaffär kan hjälpa dig med rätt kvalitet. Du kommer att märka att du behöver olika penslar för olika motiv och dukstorlekar.

Färgen spär du med terpentin. Det är ingen vits att spä den med linolja: tubfärgerna innehåller tillräckligt med olja ändå. Det där med att måla fett på magert (mer terpentin i de första lagren färg, mer olja i de sista) anser jag inte nödvändigt med dagens färger, men en del håller sig till den gamla läran. Magert på fett gör att färgen flagnar.

Penslar tvättar du i lacknafta, som är billigast. Du kanske också behöver förtunning om färgen torkat. Alla dessa vätskor köper du i stora förpackningar, ungefär en liter, i varuhus.

Rationell penseltvätt

Har du kommit igång med målandet, kanske du vill rationalisera penseltvätten.

Spar alla glasburkar från hushållet.

Skaffa tunt aluminiumnät från en biltillbehörsfirma. Detta kan du klippa i med en vanlig (kasserad) sax. Klipp nätet lite större än burkens botten. Vik ned nätets kanter och lägg det i burken, så att huvuddelen av nätet når några millimeter upp från burkens botten.

Ställ smutsiga penslar på nätet. Ett gott tips för små penslar (med mjuk borst) är att sätta en klädnypa på penseln, som då stöder mot burkens ovankant, så når borsten inte botten och riskeras att bockas. Fyll på med lacknafta så att hela borsten täcks. Färgen löses förhoppningsvis upp och lägger sig på burkens botten, under nätet, utan att nå borsten. Försvinner färgen dåligt, får du ta mer förtunning i burken.

Efter en dag, högst en vecka, flyttar du penslarna till en likadan burk med ren lacknafta. Den första behåller du och ställer nya nedsmutsade penslar i. För varje dag (eller maximalt en vecka) flyttar du penslarna ett steg till en allt mer renare burk. Nysmutsade penslar placerar du i den smutsigaste burken. Vid den 5:e - 6:e burken är penslarna i regel rena.

Detta luktar, så det får stå i garage eller grovkök. Beckers har luktlöst förtunningsmedel. Lacknafta är inte helt bra som rengöringsmedel, eftersom den blir vattnig med tiden. Spä på med terpentin eller förtunning, så fort nivån inte når hela borsten. Däremot får vätskan inte nå skaftet. Ju mer det luktar (tyvärr), ju bättre och snabbare blir penslarna rena. Detta innebär att vätskan dunstar snabbare på sommaren än på vintern. Helt rena kan inte alla penslar bli: har du använt en intensiv färg är det inte säkert borsten blir vit igen - har du fått en svagt grönfärgad borst får du i fortsättningen använda den till grön färg.

Nyanskaffade penslar

Dessa är doppade i ett slags klister, som försvinner med en droppe lacknafta alternativt vatten (prova dig fram). Jag vill minnas att man har klistret för att hålla penselns form innan den användes. Enligt vissa tillverkare skulle dock varje strå vara omsorgsfull placerat, så att den naturliga böjningen från början är inåt: så kanske det är för dyra penslar.

En uppsliten pensel

Med stor tillfredsställelse visar konstnärer upp penslar, där borsten är sliten intill plåten. Jag tror inte borsten slits hela vägen in; däremot bryts stråna av längs plåtkanten vid det ihärdiga gnuggandet mot duken. Jag har hört belåtna kommentarer från konstnärer, där plåten raspar mot duken vid målandet, då praktiskt taget all borst saknas.

Vissa handböcker tar upp tips om att värma plåten och dra ut borsten en aning, men jag anser att tipset är föråldrat.

Så här gör du

Ta isär spännramen och sätt samman den igen utan kilar.

Observera att vissa ramtillverkare inte gör liksidiga ramar: vissa spännramar har en fram- och en baksida. Du ska i så fall se till att duken kommer mot den avfasade kanten på ramen. Duken får inte nudda spännramen annat än på det ställe där en eventuell ytterram kan täcka. Detta är viktigt. Allt som vidrör färgen på duken (alltså även vad som finns rakt under färgskikten) ska vara kemiskt neutralt; annars får man oönskade färgskiftningar med åren. Väv och plastfärg är kemiskt neutrala, men trä är det inte. Det är inte säkert att papp och papper är kemiskt neutralt heller.

Kontrollera att den monterade spännramen är vinkelrät genom att mäta bägge diagonalerna (som ska vara lika) eller genom att sätta den emot något som är vinkelrätt, t ex en dörrpost. För det sistnämnda fallet vänder du ramen och mäter från flera håll och tar ett medelvärde, för det är inte säkert att dörrposten är vinkelrät. En sned spännram tvingar fram en sned ytterram.

Klipp till duken 6 - 10 cm större än spännramens mått.

Måtta in spännramen på duken. Sticker duken ut mer än 5 cm runt om, är detta opraktiskt: klipp av den för långa biten.

Slå in en häfta mitt på ena långsidan.

Spänn duken med tången mitt på andra långsidan och slå in en häfta. Dra inte för hårt - då riskerar du att spräcka duken. Du måste dock spänna duken så pass hårt, att du senare knappast behöver knacka in kilarna.

Slå in en häfta mitt på ena kortsidan. Observera att du inte ska spänna här: det finns inget som håller emot. Spänner du för hårt här, riskerar du dra duken sned: då får du bubblor.

Slå in en häfta på den andra kortsidan: här kan du spänna duken hårt.

Kontrollera att duken sticker utanför spännramen på alla sidor. Kontrollera att inga vågor uppstår på duken. Kontrollera att den fortfarande är vinkelrät.

Fortsätt att spänna med tången och slå in 1 - 2 häftor på varje sida om dem som redan sitter. Spänn duken från mitten ut mot hörnorna. Häftorna ska sitta med ca 5 cm mellanrum. Fortsätt med sida efter sida på spännramen.

Häftorna nära hörnen har inte mycket att fästa i, då kilarna brukar finnas där. Sätt häftorna på tvären och tätare här.

Vik in hörnen på duken.

Skär rent.

Slå in kilarna så pass mycket, att hela duken är spänd. Slå inte mer: då riskerar du att spräcka duken. Behöver du bara knacka in kilarna så lite att spännramen går isär 1 - 2 mm för att spänna duken, är ditt arbete perfekt. Måste du spänna ut den mer, får du kanske problem med din ytterram. Det har hänt att jag eller affären spänt dukarna så dåligt, att kilarna, efter de blivit ordentligt inslagna, gått rakt genom duken i sidorna. Detta spelar inte så stor roll, men man får problem med ytterramen.

En bubbla på duken

Om den uppspända duken är dåligt förvarad, till exempel om den legat mot något, kan det hända att den bubblar ut på ett ställe. Fukta då duken på baksidan med vatten och spänn med kilarna.

Limmad duk på skivor.

En med färg grundad skiva kallas pannå; det gäller även limmad och grundad duk på skiva.

Som jag tidigare nämnt är det inte lönt att måla på pannå. Arbetet och kostnaden är kanske mindre än att spänna en duk på en spännram, men jag håller fast vid att du ska hålla dig till en enda sorts duk, uppspänd på ram.

Naturligtvis går spännramarna inte att göra hur små som helst: då får man ta till pannå. Den minsta duk på spännram jag sett är F1, 22 x 16 cm. Men tänk på att om en pappskiva slagit sig, kan du aldrig göra den plan.

Dukstorlekar

Det finns några standarder för dukstorlekar. Köper du färdig duk, märker du att de saluförs vanligtvis i F-storlekar, där F0 är den minsta. F står för figurmålning och är ett mellanting mellan kvadratisk och rektangulär. Denna kan vara stående eller liggande, det vill säga man kan aningen ha den breda eller smala sidan neråt. Det finns också L-serien, som betyder landskap och är mera avlång än den förra. Denna är avsedd för liggande format. Utgångna standarder är K-serien, som står för en praktiskt taget kvadratisk ram, samt M-serien, marinformat. I en välsorterad affär kan du plocka vilka (par) spännramar du vill ha: de finns i cm-intervall för de kortare; sedan i steg om 2 cm för de större. Men se upp! Det finns olika ramtillverkare, var och en med sin lösning av hur kilarna ska sitta.

 

Mått i cm

F0=15x10	F1=22x16	F2=24x19
F3=27x22	F4=33x24	F5=35x27
F6=41x33	F8=46x38	F10=55x46
F12=61x50	L6=41x27	L8=46x33
L10=55x38	L12=61x46

Dessutom finns det A4, A3 och en serie för fotografier (om du köper foto-ramar).

Det finns många konstnärer som målar på omonterad duk och skaffar spännram senare - spännramen får då mått som inte följer standarder.

Återanvändning av duk

Det ger aldrig ett lyckat resultat. Undermålningens struktur går igenom. Du får inte heller slipa färg: dammet är giftigt (se varningstexterna på tuberna). Du får en tjock duk att måla på, som inte känns bra.

Spara spännramen och montera på ny duk i stället: den kostar inte många kronor!

Motivval

Samla föremål till ett stilleben (andra vokalen betonas) du ställer upp inomhus. Det är föremål du (och förhoppningsvis köparen) känner för.

Här får du kunna perspektivläran om du ämnar rita en ellips till en rund burk. Du får kunna hur intillvarande föremål speglar sig (mer eller mindre) i ett blankt föremål. Du får studera, ge akt, måla, träna, jämföra.

Är du ute, målar du landskap. Även här är perspektivläran viktig.

Det är just dessa två motiv som man målar på kurser och som köparna brukar föredra, förutsatt att verken är lyckade.

Mera om dessa två typer nedan.

En tredje vanlig typ av motiv är modeller, men för att träna att måla dessa krävs kurser.

Stilleben

Ett stilleben är stenen eller vinflaskan som du tänker återge. Du sätter belysning på det för att få djup i bilden.

Du placerar in flera föremål och flyttar omkring dem för att få balans i tavlan. Här finns en massa teorier som jag inte tar upp. Två stora riktlinjer kan nämnas: antingen är det en luftspalt mellan de avbildade föremålen, eller så täcker de delvis över varandra.

Föremålen kan du placera på en bordsduk eller annat underlag. Är det en bordsduk, får du perspektiviskt djup på ditt alster, förutsatt duken är rutig eller liten (så att flera kanter av duken syns). Är duken stor och enfärgad, kan man vecka den, så att skuggorna ger djup i bilden. Du kan också placera föremålen på en vackert ådrad träskiva eller stenskiva (stentrappa). Till motivet hänger du lämpligen ett skynke som bakgrund. Fantisera inte dit föremål (till exempel bakgrunder) som inte finns! Det blir aldrig bra.

Du kan också placera föremålen i fönsterkarmen (förutsatt att det är ett intressant fönster att måla av): tänk då på att måla fönstret på glänt och ha en lummig grönska utomhus (med svagare dämpade färger), vilket brukar ge bra effekt.

Landskap

Landskapet kan du inte flytta om. Då du är ute, reagerar du för att vissa saker upplevs skönt eller speciellt. För det första kommer intrycken av stämningen du är i. Betraktaren av ditt verk är kanske inte i samma stämning. För det andra upplever du världen tredimensionell då du är ute: då du stannar upp, kommer du ihåg vad du nyss såg (eller upplevde, hörde, diskuterade), i kombination med panoramat som är framför dig. För det tredje associerar du till något, då du ser motivet framför dig i naturen: du associerar säkert till samma då du ser ditt färdiga konstverk, men det gör inte någon annan betraktare. Att återge det du ser för ögonblicket återger således inte vad du upplevde nyss, ännu mindre uppfattar verkets betraktare det.

Träna däremot på att beskriva vad det är, som gör motivet du tänker måla av så tilltalande: formulera det i 10 ord eller meningar. Det är detta du ska återge.

Du uppfattar också verkligheten tredimensionell: en platt återgivning skapar inte samma intryck. (Jämför med vad du ser i kamerans sökare) Fundera på nytt vad som gör motivet så intressant!

Träd längst till höger och vänster på din skapelse ramar in motivet och förstärker det tredimensionella djupet. En grind i förgrunden har samma effekt som det halvöppna fönstret: betraktarens hjärna börjar bearbeta intryck från motivet. Även en nedhängande gren som ramar in motivet ger bra effekt. Är förgrunden mörk och skuggig, längtar motivets betraktare ut till det ljusa längre bort. En slingrande väg eller vattendrag som leder in i tavlan får också betraktarens hjärna att bearbeta intryck.

Djur och porträtt

Du får snart in beställningar eller vill själv måla djur och porträtt. Det är något av det svåraste du kan ge dig in på. Du bör kunna anatomin och hur färgerna uppför sig.

Bildarkiv

Samla bilder! Klipp ut ur tidningar, köp vykort och fotografera.

Här måste jag upplysa om upphovsrätten! Känner fotografen igen det du målar, kanske han vill ha del av din förtjänst (tjänar du däremot inget kan du plagiera fritt). Kanske du också får lite att förklara i tingsrätten (däremot verkar det vara helt lagligt att förbättra och vidareutveckla ett konstverk). Skulle inte fotografen gå på din utställning, är det säkert någon som har vykortet eller tidningen hemma, som du målade av. Ställer du ut, blir du säkert tillfrågad var du hittade motivet: hänvisar du till ett tidningsurklipp är det inte speciellt lyckat. Har du inte fått kritik förr, får du säkert då.

Upphovsrätten upphör efter 50 år för foto.

Du kan däremot ta del av bilderna som andra tagit, så pass liten del så att upphovsmannen inte känner igen motivet. Fördelen är att en massproducerad bild är perfekt balanserad i färgerna. Om du inte är skicklig fotograf, och inte har tränat oljemålning så mycket, har du kanske svårt att balansera färgerna.

Fotografera

Ska du fotografera, räcker det oftast med negativ färgfilm. Förutsatt att skärpan och exponeringen är rätt, hänger det på fotolabbet.

Prova att fotografera av en vägg eller en tavla utomhus, dels i solsken, dels i skugga. Jämför sedan kopian med originalet i samma belysning: är nyansen fel, har du anlitat fel fotolabb.

Skissa upp motivet

Om du inte har en bild, måste du översätta det tredimensionella djupet till en platt bild.

Hur du gör i detalj beskrives i avsnitt .

Har du en bild att utgå ifrån kan du mäta och översätta mått. Det finns mekaniska förstoringsapparater (pantografer), som underlättar förstorandet eller förminskandet ().

Skissar du efter projektor, behöver du inte ens mäta. På detta sätt lär du dig naturligtvis ingenting alls. Du klarar dig ett bra tag, men står handfallen då du ska justera ett motiv.

Du gör emellertid ett allvarligt fel till, förutom att du ritar efter en annan bild. Du lägger inte ut bilden på dukens disponibla yta: med andra ord så bör du komponera bilden i förhållande till dukens proportioner. I ett antaget exempel är duken 55 x 46 cm, d v s höjd/längd förhållandet är 83%. Ett dia är 36 x 24, ett kort 15 x 10, d v s 66%. Vilken del ska du skära bort eller hur mycket ska du lägga till? Ska du tänja ut bilden på något håll?

Det är bättre att skissa fritt än att förstora eller kopiera efter en annan bild: då planerar du bättre motivets placering på duken. För känsliga detaljer, som porträtt och byggnader, kan du använda kopierings- eller förstoringsmetoden.

Skissa med ritkol. För känsliga detaljer, som porträtt och byggnader, skissar du tunna linjer med blyerts. Skissen har nackdelen, att den smutsar ner färgen. Tycker du färgen blivit för nedsmutsad av teckningen (grå), låt den torka och applicera därefter ett nytt lager. Du kan också fixera linjerna genom att spraya fixering, då svärtar inte linjerna av sig.

Jag brukar använda en vit färgpenna, som jag skissar med på mörkt målade bakgrunder.

Kol är kemiskt neutralt och kommer inte att påverka din olja. Skisser med vattenfasta pennor (märkpennor) äter sig igenom färgen efter ett år och är omöjliga att avlägsna. Detsamma gäller blyertslinjer, fast inte i så hög grad som de vattenfasta pennorna.

Du kan också skissa med oljefärg. Om den är tunt applicerad och väl utspädd med terpentin, torkar den på tio minuter. Man brukar skissa med ljusockra, men du kan ta vilken färg du vill, helst en svag nyans.

Egentligen ska du inte behöva mer än 10 linjer för att balansera ditt verk. Undantaget är naturligtvis känsliga detaljer, som porträtt, arkitektur och geometriska föremål som kaffekoppar: i annat fall låter du motivet forma och balansera sig själv medan du målar.

Färgpigment

Min erfarenhet är att nybörjaren blandar alldeles för intensiva färger. Jag ska därför berätta om vilka färger jag använder. Dessa skiljer sig från startpaketet. Startpaketet innehåller nämligen billiga färgpigment, som kan vara intensiva och svåra att hantera. Det innebär inte att du måste ha samma färger som jag, däremot uppmanar jag dig att prova dem någon gång och dra dina egna slutsatser. Utgår du ifrån de färger jag rekommenderar, kommer du att finna att det är lättare att träffa den sökta färgnyansen, än om du håller dig till startpaketet.

 

Dagens färgtuber innehåller:

- Pigment (i olika storlekar)

- Linolja

- Pigment som torkar (oxiderar) olika fort

- Ljusäkta pigment (det vill säga de bleks inte av ljuset som en tryckt affisch)

- De kan blandas med varandra utan att de påverkar varandra kemiskt

- De kan mekaniskt blandas med varandra

- Det finns en hel del nyanser (inte alla)

 

Bra att veta är också:

- En intensiv och hållbar färg är i regel dyr

- Färgerna kan vara olika intensiva då de blandas med varandra.

 

Vi ska strax placera ut färgerna enligt färgcirkeln.

Skaffa en käpp, ungefär 2 - 3 dm lång. Du kan använda en pensel. Du behöver ett kraftigt papper (skissblock går bra).

Markera ena änden på käppen / penseln vit, den andra svart. Använder du en pensel i stället för käpp, kan du sätta på maskeringstejp först, så du inte kladdar ner penseln.

Rita en cirkel på papperet, ca 2 dm i diameter. Klipp ut denna. Rita en cirkel till på ett annat papper, hälften så stor som den första och klipp ut även denna. Markera Y, G. R och B med en penna, på båda papperna du klippte ut, motsvarande cirklarna på Färglära.. Rita lite cirklar med 2 - 3 cm intervall på båda papperna.

De ska se ut så här ungefär:

Sätt inte dit färger än!

Anmärkning. Normalt ritar man en färgcirkel med gult uppåt. Grön kan hamna åt vänster eller höger. Det finns alltså två typer av färgcirklar. Den gula upplevs speciell, så därför har jag av praktiska skäl lagt den till vänster (för att den ska stämma med figurerna längre fram).

Lägg det lilla papperet åt sidan och börja med det stora.

Lägg alla dina färgtuber i en hög. Efterhand som du tagit en klick från dem, lägger du tuberna åt sidan. På så sätt går du igenom alla dina tuber.

Vitt och svart har de redan klarat av, så dessa lägger du åt sidan.

På den stora färgcirkeln lägger du alla klara färger. Inga bruna.

Börja med gul, citrongul . Den ska placeras närmast Y-et du skrev. Innan du placerar den, fundera om det finns en intensivare gulare färg. Det är inte säkert att det finns en intensivare gulare färg bland oljefärgerna (eftersom pigmenten ska vara kemiskt neutrala och ljusäkta), men fundera alltid på detta! Gå inte efter färgen namn på etiketten eller den påtryckta färgnyansen. Fundera lite, innan du sätter ut färgklicken! Om det inte finns någon annan gul färg som är intensivare eller klarare, kan du sätta den gula färgen längst ut på cirkeln. Skriv namnet intill färgklicken du satte på ditt papper.

Vandra därefter färgcirkeln runt och sätt ut färgklickarna där du tycker de ska vara. Kadmium-orange är definitivt kallare än vad man tror och hamnar därför en bit in.

Tittar vi på triangeln under Färglära. behövs knappast kadmiumgul.

På färgcirklarna på Färgläran saknas även gulgrön. Den finns gulgrön färg, men denna är så intensiv, att den inte passar in i mina färgcirklar.

Viridian (Phthalo eller Ftalo) är så intensiv, att den hamnar längst ut. Varning! Använd helst inte denna färg: den är så intensiv att den slår ihjäl de flesta färgblandningar.

Som du kan se, är Emerald en kall grön färg och hamnar ett stycke in.

Kadmiumröd är inte fullt intensiv och kanske en aning gul, så vi placerar den enligt figuren.

Krapplack är intensivare, men en aning åt den blåa.

Koboltblå är en rent blå färg, men inte fullt intensiv.

Ultramarinblå är intensiv, men en aning åt det röda.

Därmed är färgcirkeln med alla klara färger klar. Sätt den mitt på din pinne. Eftersom gul anses vara svag och är nära vit, ska skivan luta en aning, så att gult kommer nära den vita änden på pinnen. Omvänt hamnar då blå nära den svarta änden.

Ta fram den andra skivan du gjorde. Den är alltså mindre än den förra. Placera ut grönjord, gulockra, umbra och Terra di Sienna. De flesta färgerna hamnar längst ute på kanten - vi har ju redan skurit av en del av den stora cirkeln.

Denna placeras på pinnen, under den andra skivan. Kontrollera så att de gula nyanserna hamnar under varandra.

Bara för att förenkla det hela och så man lättare ska komma ihåg figuren, har jag gjort en pinne och två skivor. Vissa färger passar inte in här. Du kan komplettera med blågröna och violetta, om du vill.

Nu ska jag berätta varför jag väljer att dela upp färgnyansena i två färgcirklar:

Den översta innehåller klara färger, den understa dämpade. Med färgerna från den översta skivan målar du en skir himmel; men färgerna från den understa skivan målar du en tung intensiv mark. Har du för intensiva färger i din blandning, blandar du in lite färger från den understa skivan (jordfärger); vill du ha klara intensiva färger, använder du endast färger från den översta skivan.

Hur man blandar färg

Det tar flera år för dig att träna upp att blanda till den sökta nyansen. Först måste du känna dina färger: hur starka eller svaga de är då de blandas med andra.

Du blandar med palettkniven på paletten.

Sedan kanske du upptäcker att tavlan inte blev så bra, för någon färg kanske inte stämde. Det tar alltså tid att lära sig att se, att den blandade färgen på paletten inte kan appliceras på tavlan.

Då du kommit så långt, att du med säkerhet kan blanda den sökta färgen på paletten, ska du träna in något annat: du ska röra om så lite som möjligt på paletten. Färgen får sin bästa lyster, då den blandas på duken. Träna att avstanna blandningen på paletten så tidigt som möjligt. Det är stor risk att blanda "ihjäl" färgen: den ser helt plötsligt livlös ut.

Jag blandar ofta 2 -3 klickar på paletten. Har jag en stor pensel, tar jag lite från varje klick på olika ställen på penseln. Jag kan också ha en pensel till varje klick. Under arbetets gång blir borsten fylld med färg: här får du alltså enhetlig färg som du kan ha till stora ytor: du kan variera den genom att ta färg från olika klickar, men grundfärgen i penseln kommer alltid fram under arbetets gång.

Dämpa färgskalan!

För att få djup i tavlan dämpar du lämpligen färgerna, för de föremål som ligger på stort avstånd. Tänk dig ett intensivt soldis över landskapet! Jag brukar rita en figur, så att konstnären (eller betraktaren av landskapet) står till vänster och blickar ut till höger.

Prova att blanda färgerna enligt bilden ovan innan du fördjupar dig i nästa avsnitt! Blanda till en mycket ljust grå enligt bilden med paletten, dela upp högen i 6 - 8 delar och tillsätt ytterst lite färg (t ex rött).

1. Färgblandningar för olika avstånd

De intensivaste färgblandningarna är åt vänster; de svagaste är åt höger. Det gäller till exempel närbelägna blommor. Alltför mycket intensiva färger tröttar emellertid betraktaren. Låt därför endast en mycket liten del av motivet få dessa intensiva färger. Lämpligt kan vara att lägga de allra närmaste detaljerna i skugga för att inte alltför stor del av duken ska få alltför intensiva färger.

Man begränsar kanske omfånget till vad den undre pilen visar. Har du väl bestämt omfånget, gäller samma mått alla diagrammen igenom - dessa färgblandningar hjälper dig.

Gult

Orange

Varmt rött

Kallt rött

Varmt grön.

Grön skugga.

Blågrönt

Blått.

Skugga

 

Sedan kan man blanda alla nyanser man önskar mellan två utvalda diagram.

Observera omfånget, markerat med den undre pilen i figuren överst. Detta begränsar dig ifrån att använda alltför intensiva eller alltför svaga färger. Håll alltid i minnet de ungefärliga avgränsningarna i diagrammen. Exempel:

De ungefärliga avgränsningarna du valt gäller samtliga diagram, hela ditt alster.

Här nedan ser du hur färgblandningarna ser ut, motsvarande diagrammen ovan (i olika gråskalor).

Gult

Orange

Varmt rött

Kallt rött

Varmt grönt.

Grön skugga.

Blågrönt

Blått.

Skugga

Sedan kan man blanda alla nyanser mellan diagrammen. Gå helst inte i sidled, utan fundera ut omfånget (pilarna på de två översta bilderna).

2. Några övningar

Börja med att göra en jämn övergång från det ljusaste till det mörkaste på ett föremål. Ta ett ägg eller en vit boll och måla av! Rikta en lampa på föremålet, så du får lagom mycket skugga.

Tredimensionellt färgat föremål

Ta en enfärgad boll eller ett ägg att måla av! Lägg inte så stor vikt vid skissandet. Inte fullt korrekta konturer justerar du efteråt, då du under målningens gång upptäcker att de är fel.

Innan du börjar blanda färg, gör även en enkel skiss på en bit papper. Förutom gråskalans valörer (som för ägget), tillkommer bedömningen av olika färger. Låtsas att det är tre lampor som belyser föremålet: en vit, en gul och kanske en röd.

Förutom att du har ett parti som är ljusast, (eventuell ett blänk, om föremålet är blankt), bör det vara en del som är rödast, gulast eller hur nu ditt föremål ser ut. Förutom att de tänka olikfärgade lamporna belyser föremålet med olika färger, kanske omgivande färgade föremål påverkar det: ett rött draperi färgar säkert ena sidan av föremålet. Studera färgskiftningarna: det är detta som ger föremålet ett tredimensionellt utseende.

Observera att om föremålet är blankt, har blänket samma form som belysningskällan: lampan, solen, fönstret eller himlen återspeglar sig i ett blankt föremål i form av ett runt, ovalt, fyrkantig eller långsträckt blänk.

Bestäm också vad som är det mörkaste partiet på föremålet. Det är skuggan.

Gör anteckningar om allt detta på din skiss på papperet.

Därefter blandar du till färgerna. Hur många färgklickar och penslar du vill arbeta med i taget är upp till dig. Börja med det ljusaste partiet. Därefter bör du ta en annan pensel till föremålets huvudfärg, men du bör behålla färgen på denna pensel för att skapa svaga avvikelser i färgskiftningarna. Du arbetar dig från den intensivaste färgen till en annan (mer grå och/eller mättad); omvänt går inte med samma pensel. Därefter bör du ta en tredje pensel till skuggan på föremålet.

Olika föremål

På en kurs var det några elever som hade svårt för att måla av en apelsins struktur. Jag visste att det fanns en kasserad skumgummiboll i ett förråd. Den är snarlik en apelsin, ändå så olik. Vi blir inte sugna på en apelsin, då vi ser en skumgummiboll. Apelsinen är porig, skrovlig och har längsgående vallar, motsvarande klyftorna. Apelsinen har blänk. Skumgummibollen har porer men saknar blänk. Studera och måla av!

Stilleben

Då du är nöjd med återgivningen av ägget och den färgade bollen, kan du göra ett stilleben. Det kan vara lite frukt, som ligger på en träskiva eller en duk. Arrangera stillebenet med belysning och bakgrund!

Observera att dukens eller bakgrundens färg återspeglar sig i frukten. Ligger en apelsin på en röd duk, är säkert undersidan av apelsinen svagt röd. Är bakgrunden blå, är säkert en sida av föremålet svagt blå.

Liksom i föregående exempel skissar du av stillebenet på målarduken och gör samtidigt en skiss på ett papper bredvid, där du beskriver vad som är ljusast, intensivast och så vidare. Eftersom du har underlag och bakgrund till föremålet, bör du stämma om färgerna en aning för underlag och bakgrund. Det är ju frukten som ska framträda i härliga naturliga färger; allt annat ska bara anas eller åtminstone dämpas. Även om du lagt frukten på en röd bordsduk, ändra belysningen så att frukten belyses, men nästan inte bordsduken.

Då du målar, försök imitera strukturen på föremålen, precis som då du jämförde en apelsin med en skumgummiboll. Studera apelsinens skrynkliga yta, jämfört med den blanka ytan hos vindruvor. Lägg märke till vad som speglar sig i den blanka frukten. En del frukter är (kanske delvis) täckta av en matt vaxhinna. Lägg märke till att vindruvorna är lite genomskinliga. Hur du målar genomskinlighet beskrivs nedan.

Genomskinlighet

Gå tillbaka till klotet du målade. Om blänket är på övre delen av klotet, har du en perfekt utgångsbild till att lära dig hur ljuset kommer i en genomskinlig kropp. Skulle inte blänket vara på övre delen av klotet, får du ta fram en annan bild att utgå ifrån.

En genväg, som betraktaren av konstverket allmänt accepterar, är att man vänder uppochned på det avmålade homogena klotet, för att det ska motsvara den sökta ljusgången hos ett genomskinligt föremål. Blänket måste fortfarande vara kvar på samma ställe, men sedan kommer de näst ljusaste partierna på en transparent kropp att vara där de mörkaste partierna är på en homogen kropp, och omvänt. Du målar alltså av din uppochnedvända bild, men placerar blänket där det rätteligen hamnar.

På bilden är tre av kloten är homogena, men det fjärde, nere t h, är genomskinligt. Observera att även skuggan lyses upp, då en genomskinlig kropp släpper igenom ljus.

På så sätt får du den sökta genomskinligheten i druvorna och andra kroppar som är mer eller mindre genomskinliga.

Naturligtvis syns det inte på ett ensamt föremål, om det är genomskinligt eller ej: det är först då du målat omgivningen som betraktaren uppfattar det korrekt.

Öga

Denna bok tar inte upp porträttmålning i sin helhet, då det kräver mycket träning, helst inför erfaren handledare, men lite grann om att måla av ansikten kommer vi till.

Då ögat på en avbildad individ står för det mesta av uttrycket och en del av färdigheten med att måla bra ögon knyter an till förra uppgiften, tar jag upp tekniken här.

För personporträtt: Börja med att svagt skissa upp två bollar, lika stora som ögonvitorna och med ögonens avstånd.

Rita därpå iris, fortfarande svagt. De ska vara omkring 10 mm, exakt lika stora. Om du placerar dem mitt på ögonvitorna och gör dem cirkelrunda, kommer ögonen på porträttet att följa dig, vart du går i rummet.

Rita därpå pupillen, omkring 5 mm i diameter.

Övre ögonlocket ligger nästan på pupillen; det undre ligger i nederkanten på iris. Skissa upp detta.

Därpå måste du bestämma var ljuset faller. Redan nu kan du lära dig, att har man möjlighet att placera ljuset, placerar man det alltid, så det faller från vänster. Blänket hamnar således upptill till vänster på det vänstra ögat. Rita blänket på porträttets vänstra ögonvita. Eftersom ljuset faller från vänster, får det högra ögat betydligt mindre blänk: näsan skuggar en aning. Ögonvitan är ett blankt klot, samma övning som ägget.

Blänket ligger även på iris och över det svarta hålet: lägg märke till att hinnan över iris bildar en liten "bulle" över den klotrunda ögonvitan. Det som blänker i ögonvitan kommer att få en något annorlunda blänk över iris. Glöm inte att det andra ögat, som träffas av mindre ljus, får mindre blänk än det första.

Därpå börjar du måla ögat. Börja med att måla ögonvitan som du gjorde i övningen med ägget. Eftersom blänket är det ljusaste partiet på porträttet, får du ha ljusgrått som det ljusaste partiet på ögonvitan.

Den mörkaste delen av ögonvitan är nedtill; ögat till höger på porträttet är mörkare än det andra. Därtill kommer en 1 mm bred skugga från övre ögonlocket. Du kan också lägga en mycket svag röd klick i ögonvrån. Dessa två sistnämnda tipsen är dock inte helt nödvändiga att utföra.

Därpå målar du iris. Kom ihåg, att detta är en genomskinlig kropp: ljuset kommer in upptill, men går igenom och kommer ut nedtill. Den ljusaste delen (näst efter blänket) av iris är därför nedtill, den mörkaste upptill.

Därpå sätter du en svart prick mitt i iris. Låt gärna färgen torka innan du målar vitt!

För att blanda till ljus hudfärg har jag följande recept:

Vitt med iblandad 10 - 20% Terra di Sienna, plus kanske en liten, liten aning rött.

Till skuggorna blandar du in en aning brun eller grön jordfärg, möjligen lite Paynes Gray.

Till kinderna tar du i lite rött.

Låt det första färglagret torka. Applicera därpå lite vitt på de partier, där huden ska blänka: kinderna, näsan. Ju blankare hud, desto mer vitt i mindre fläckar; ju mattare hud, desto mer utspritt och mindre vitt. Jag brukar blanda i lite, lite blått i det vita: det är himlen som blänker i pannan, kindknotorna och på näsan. Repetera det färgade klotet på Se Tredimensionellt färgat föremål.: det finns alltid något färgat föremål i närheten, som påverkar ansiktet.

Jämför dina två porträtt, som är målade med de omnämna två olika teknikerna!

Dunkelmålning

Då du målat ditt första porträtt, prova dunkelmålning. Du hittar inte ordet i någon annan handbok: det är vad jag kallar det. Det är lättare att måla porträtt och stilleben är för den tidigare nämnda tekniken.

Grunda en duk i mörkt brungrönt. Låt detta torka. Skissa (ev. med ljus penna, kanske en smal pastellkrita). Lägg sedan på ett lager färg i taget, som får torka. Varje lager färg är ljusare än föregående. Du ska ha mycket lite färg på penseln och gnugga in färgen i grunden. Du upptäcker att det är lättare att skapa djup än du anat. Du får absolut inte lägga in skuggor med mörk färg: skuggorna gör du genom att inte eller knappast inte måla över den mörka grunden. Prova att måla ett porträtt (eller stilleben med denna metod).

Måla ögon enligt vad som beskrivits tidigare (Öga).. Ögonen ska täcka den mörka bakgrunden helt.

Måla därpå läpparna. Har personen läppstift, är färgen på läpparna täckande. Tänk annars på att om ljuset faller från sidan, lyser det genom de tunna läpparna (jämför de fyra kloten).

Allt annat du målar ska knappt täckas med färg - se det halvfärdiga porträttet ovan. Ansiktet och tröjan är färdiga och ska inte målas mer.

 

Penselmålning

Först tar jag upp de olika teknikerna som finns för penselmålning. Har du inte provat dem alla, så gör det gärna!

Prova att lägga tunn utspädd färg med pensel, det tunnaste du kan. Detta lämpar sig för fjärran föremål, till exempel himlen närmast horisonten. Observera att alltför för tunn utspädd färg inte blir färgäkta: pigmenten ligger oskyddade från oljan och kan blekas efter ett par år.

Prova vid ett annat tillfälle att lägga lite kraftigare färg och dra över den med en bred hård pensel. Genom att lägga kraftiga penseldrag i olika riktningar kan du få fram kontraster: det finns konstnärer som målar himlen lodrät, för att den mera ska kontrastera mot markens horisontella penselföring.

Prova att stämpla färgen med pensel. Du kan stämpla en sten eller ett löv i ett drag, med en rörelse. Prova även att stämpla med lite olika färg på olika delar av penseln. Du kan applicera 2 - 3 olika färger på penseln, vilka inte behöver blanda sig så mycket under arbetets gång: en hörna av penseln är hela tiden mättad med mörk färg, motsatta hörnan ljus färg; möjligtvis även en tredje färg mitt på penseln.

Prova även att stöppla på färgen. Stöppling är ungefär detsamma som stämpling enligt ovan, men för större ytor och jämnare spridning av färgen. Du har i stort sett en färg på penseln, men du kan i slutskedet ta lite olika färg på den. Försök imitera en apelsins skrovliga skal!

I punktbelysning (spotlight) av alstret framträder dessa olika applicerade partier olika.

Målning med svamp

Med en plastsvamp med små hål kan du få en mjuk övergång mellan olika partier. Du kan stämpla eller dra med den. Med en natursvamp kan du måla stenar på ett enkelt sätt.

Men jag rekommenderar dock inte svampar, då se suger åt sig för mycket färg. Det är oekonomiskt. Svamparna går inte att göra rena.

Målning med trasor

Konstnären applicerar vanligtvis omedvetet färgen/föremålen/penseldragen alltför symmetriskt. Det är något av den nedärvda ordningen inom oss. För att komma ifrån detta, prova att applicera färgen med trasor, trassel eller frottébitar. (En del konstnärer använder hårt jeanstyg, vilket du gärna kan prova på någon gång, men hårt tyg ingår inte i de teknikerna jag beskriver.) Använd lämpligtvis plasthandskar. Trasorna ska vara hopskrynklade. Små bitar på 5x5 - 10x10 cm räcker.

Prova att ha olika färg på olika delar av trasan! Prova att göra blad på träd med denna metod! Stämpla dit färgen.

Trasorna kastar du efter användandet. Det är inte lönt att göra rent dem.

Jag brukar kombinera knivmålning med att måla med trasor. Detta är en så speciell teknik, att jag beskriver den mer ingående längre fram (Se Blandteknik.).

Fingermålning

Här kan du inte använda plasthandskar. Med fingermålning menar jag till exempel en försiktig justering av ett porträtt eller att med fingerspetsen göra ett moln mer diffust. Ta lite olja, terpentin och/eller färg på fingertoppen och justera färgen på duken. Med denna metod går det utmärkt att göra vita fluffiga moln på en blå himmel, som inte torkat. Det är också en snabb metod att justera färgnyanserna en aning på duken, förutsatt att det är små partier: du behöver inte ta en ren pensel.

Naturligtvis går det att måla ett helt verk enbart med fingrarna. Det är kul att prova på. Motiven är begränsade: du kan inte måla raka linjer, som hus; inte heller mindre detaljer än ett fingeravtryck. Blanda färg på paletten med palettkniven och applicera med fingrarna. Observera! Linneduk sliter hårt på fingertopparna, så använd små dukformat, om du enbart ska måla med fingrarna.

Knivmålning

Här använder du en bred vinklad palettkniv, ungefär 2 x10 cm i bladet.

Du bör även ha en någon mindre, spetsig palettkniv till mindre detaljer.

Med knivmåleriet applicerar och skapar du fort fram ett verk med fin lyster, som inte motsvaras av andra appliceringstekniker. Palettkniven går fort att göra ren. Du behöver som regel inte byta verktyg då du målar. I och med det går fort, tröttnar du inte på ditt verk. Du behöver inte förtunna färgen så mycket som vid penselmålning: det gör att lystern kommer fram. Det är framför allt i denna teknik du blandar färgen på duken: även detta stärker lystern.

Med denna teknik kommer slumpen fram ganska mycket. Jag har gjort knivmålningar som jag inte kan göra om.

Blanda till flera klickar färg på paletten som du tänker utgå ifrån. Glöm inte att Sap spricker i tjocka lager och är därför olämplig för knivmålning! Du ska ha klart för dig att det kan gå åt en hel tub färg till ditt alster. Ta flera olika färgklickar på palettkniven och bred ut på duken, med samma teknik som du brer ut smör. Du kan lägga vita moln i en blå himmel: molnen slumpar sig själva. Färgtjockleken är lämpligen mellan en halv och två mm på duken, men du kan också skrapa fram dukens struktur.

Du kan också applicera ny färg på ett färglager som är absolut torrt och därpå stryka av det igen: små färgprickar uppstår, eftersom det tidigare applicerade färglagret sjunkit ned något i väven, då färgen torkat.

Du kan också applicera ett nytt lager färg på topparna på ett underliggande torrt lager.

En annan metod är att stöppla eller rugga upp färgen med kniven.

Prova att måla med knivseggen i våt färg: på så sätt får du fram grässtrån eller hårstrån.

Knivmålning är en ganska grov metod och lämpar sig inte för porträtt.

Genom att du bygger upp tjocka färglager, kan du förstärka den tredimensionella återgivningen.

Smärre fel justerar du med pensel, då allt fått torka.

Du kan också lämna lite av duken omålad. Ju närmare föremålet är, ju större, djärvare och hastigare drag: här kan man acceptera att duken är partiellt omålad.

Denna målningsteknik kräver hastiga, säkra, planerade olika långa drag.

 

Så här brukar jag göra, då jag målar landskap med palettkniv. Du kan ta efter detta.

Dra högst ett par linjer, uppskissade med kol. Det är en oljemålning det handlar om, inte en skiss. Kol svärtar tyvärr ner. Bild överst till höger.

Därpå målar du det som är längst borta vid horisonten. En del av färgen som du använde till himlen kan användas här. Måla diffust: blicken ska inte få fäste här. Glöm inte dämpa färgerna! Bild mitten till höger.

Därpå lägger man på nästa lager. Detta motsvarar detaljer som ligger mellan horisonten och de som är närmast. Måla med lite klarare färger här och lite mer detaljer än föregående lager. Du målar i den otorkade färgen. Hela tavlan tar 2 - 4 timmar att göra.

Därpå målar man det som ska vara "ett steg under marken". Det kan vara en stig eller vattendrag. Gör hastiga rörelser med grundfärg. Tänk på var ljuset faller!

Nästa steg är att måla grunden för all mark. Jag brukar inte ha så intensiva färger längst fram, för tavlan får så intensiva färger i sin helhet då. I stället brukar jag lägga detaljer närmast i skugga. På så sätt blir de klaraste färgerna ett stycke in i motivet: man längtar dit. Måla grunden med stora hastiga drag.

Nästa steg är att måla detaljer på marken, till exempel stenar. Gör också detaljer på en eventuell stig. Ju närmare detaljerna är, ju skarpare konturer. Glöm inte var skuggorna hamnar.

Nästa steg är att måla detaljer som ligger hitom det du målat. Det kan vara ett träd som är närmare än allt annat du målat. Måla med intensivare färger än förut. Måla med ännu skarpare konturer målar man: detta ger djup.

Är det ett eller ett par träd, som ligger mycket nära, brukar jag markera stammarna och skrapa av all färg från tavlan där. Dessa träd kommer att framstå mycket mera än övriga detaljer.

Om du vill, kan du lägga ett sista lager med lövverk utanpå de närmaste träden. Här använder du de intensivaste färgerna som finns: vitt, citrongult, Viridiangrönt. Är det höstmotiv, använd extra ljus ockra, citrongult och orange.

Blandteknik

Då du gått igenom de olika teknikerna för att applicera oljefärg, kan du använda dem ganska fritt.

Här beskrivs en teknik som ger stort djup i tavlan. Avlägsna detaljer målas med trasa. Dessa lager blir tunna och diffusa. Ögonen som betraktar tavlan har inga detaljer att fästa blicken på: omedvetet tycker betraktaren att dessa detaljer ligger långt bort. Börja med att måla himlen med trasa. Studera bildserien till höger! Här gäller även snabba drag. Max 15 minuter ska det ta att göra detta. Hela tavlan görs som föregående, på 2 - 4 timmar.

Har du ett stillastående vattendrag, måla även detta med en trasa. Eventuella speglingar i vattendraget lägger du dit senare (bild höger).

Nästa lager lägger du med pensel. Observera att det mesta du la med trasan ska synas. Försök att få övergången mellan trasa och pensel så omärkbar som möjligt. Detta lager innehåller detaljer som är nästan längst bort vid horisonten. (De detaljer som är allra längst bort låter du vara målade med trasa.) Har du ett vattendrag eller stig, lägger du lite detaljer med penseln. Det som kan anas inne i skogen, lägger du även med pensel (bild vänster).

Så är det dags att ta fram palettkniven.

Det är viktigt att du gör tavlan utan längre avbrott, så du kan lägga på nästa lager i färg som ännu inte torkat. Det får gå max en dag till nästa färglager, sedan börjar färgen torka och gör appliceringarna svårare (bild nederst till höger).

Gör övergången mellan pensel och palettkniv så jämn som möjligt. Med kniven drar du stammar med skarpare konturer än vad du kunde göra med pensel. Bygg på med allt tjockare lager färg, precis som du gjorde med knivmålningen.

Jämför själv

Då du lyckats med ett verk, är du stolt över det. Du vet om mödan och tiden du lagt ner på det. Det är därför svårt att vara självkritisk.

Ju mer du målar, ju mer tid som förflyter och ju mer intryck du samlat på dig, desto mer kritiskt kan du se på ditt verk.

Sortera dina alster och jämför!

Välj ut de sämsta av dina verk och ställ undan dem. Lägg på minnet varför du gjorde misstag och varför de blev misslyckade.

Välj på motsvarande sätt ut de bästa bland dina verk. Om du inte kan bedöma vad som gör ett verk bättre än ett annat, kan kanske någon hjälpa dig. Det kan vara att färgerna stämmer, ett speciellt minne eller att motivet är bra balanserat (färg och komposition).

Utgå från dina lyckade verk och gör nya, hela tiden utvecklande dina talanger. Ta idéer från andras verk, från bilder och från dina gamla utgallrade alster.

Lägg märke till hur olika du uppfattar verk beroende på din egen sinnesstämning, hur du uppfattar kritiken och hur belysningen faller.

Signaturen

Har du ett ovanligt efternamn, som folk kommer ihåg, ligger du bättre till än andra.

Skriver du din signatur på ett ovanligt sätt, kommer folk ihåg dig.

Jag anser dock att signaturen inte ska vara för stor på tavlan.

Årtal

Utvecklas du, ska du definitivt sätta årtal på dina tavlor. Folk är stolta över att äga ett av dina alster och berätta för andra, hur du uppfattade och uttryckte måleriet ett visst årtal.

Utvecklas du inte, ska du inte sätta årtal. Folk köper rätt gärna inte verk som har några år på nacken, om konstnären är okänd.

Låt motivet tala

Visar du dina tavlor, ska du inte berätta något om dem. Skulle en betraktare fundera svagt på att köpa någon, släpper han definitivt tanken, då du berättar hur jobbigt det var att måla, vilka misstag du gjorde, vad andra tycker om verket och så vidare.

Det är i betraktarens hjärna en viss bearbetning av synintrycket sker - du ska inte påverka bearbetningen.

Däremot kan du berätta om dina tavlor du inte ställer ut. Men dessa tavlor är lämpligen återgivna med foto i ett album.

Om du säljer eller skänker bort ett verk, kommer folk att berätta om dig och verkets historia.

Visa inte förebilden

Förebilden ska du bara visa, om du vill ha kritik och utveckla dig. Tänker du ge bort eller sälja tavlan, ska du inte visa förebilden. Betraktaren blir bara förbryllad om han/hon ska jämföra två saker.

Spara gärna förebilden, som tidigare nämnts, eftersom du kan få nya idéer om hur du ska måla av den senare. Efter en tid kommer ny skaparglädje.

Spänn dukarna!

Duken slackar beroende på fuktigheten i luften och i väggarna. Flyttas tavlan, kan duken slacka. Det är fult, men detta spelar inte så stor roll. Skulle färgen ha torkat något år, kan du däremot inte spänna duken: då kommer färgen att flagna.

Fotografera dina verk!

Även om du inte är så duktig fotograf, råder jag dig att fotografera dina verk. Sätt upp tavlan utomhus, men inte i direkt solsken. Var noga med att ställa in avståndet. Placera kameran mitt för tavlan, annars blir ramen sned på kortet.

Förr eller senare säljer du ett verk: då är det bra för dig att ha ett tydligt foto av tavlan.

En plats att vara på

Om du ska kunna utveckla dig inom måleriet, bör du sätta åtminstone fem timmar i veckan till detta. Denna tid bör du kunna disponera fritt i lugn och ro.

Gör en hörna av bostaden till din egen. En hörna av sovrummet är kanske olämpligt, då lösningsmedel från oljemåleriet luktar. En hörna av finrummet är kanske också olämpligt, om du måste plocka undan efter dig. Fundera ut bästa platsen, där du ständigt kan ha dina saker framme.

I taket på målarhörnan sätter du en lämplig belysning. Den våta färgen har ju nackdelen att den blänker, så en lampa bakom dig är olämplig. Belysningen bör vara i taket, rakt ovanför där du sitter och målar. En glödlampa avger mest gult ljus; ett lysrör kallt blått. Vi tänker inte på det om vi sitter direkt i det ljuset. Det är omöjligt att blanda till en korrekt orange färg i lysrörsbelysning; omvänt är det omöjligt att blanda till en bra violett bra färg i glödlampsljus. Har man försökt, inser man fadäserna då man hänger upp tavlan i annan belysning. Porträtt ser definitivt konstiga ut i fel belysning. För att komma ifrån denna olägenhet, får du i din arbetsbelysning ha både lysrör och glödlampor. Det finns speciella lysrör med varmt gult ljus. Det är bättre att ordna en ordentlig belysning från början än att behöva justera färgnyanserna på tavlorna efteråt.

Fernissa

"Fernissa" kommer av "vernissage".

I dag anses det att man inte ska fernissa tavlorna. Det är kanske på grund av att tubfärgerna är så pass bra i dag, att färgen inte behöver skyddas. Fernissan jämnar till lystern. Knivmålningar ska definitivt inte fernissas.

Om du ska fernissa: spraya, pensla inte på den - det blir för tjockt.

En del konstnärer fernissar, då vissa målade partier blivit matta ("sjunkit in"). Jag anser det är bättre att lära sig hur färgpigmenten fungerar, varför oljan från den påmålade färgen olika mycket sugs in i underlaget och hur du ska undvika dessa misstag i fortsättningen.

Det går inte att hänga ett fernissat alster bredvid ett ofernissat: det förra ser mycket blankt ut som jämförelse.

Undvik fernissan om möjligt! Den räddar i regel inte så mycket.

Skulle du ha problem med att färgen sugs in, prova halvsugande dukar eller grunda dem med oljefärg, som får torka innan du målar motivet.

Utställning

Allmänhetens reaktioner får du inte bortse ifrån. Här lägger du märke till vilka verk folk stannar upp vid. Kritik och tips stakar ut vägen till ditt mål. Det kanske inte är det målet du tänkt, men ge akt på vad folk tycker - andra ser vad du är bäst på att uttrycka.

Paletten

Den första paletten jag ägde var nästan rektangulär, eftersom den gick att föra in i spår i målarlådan.

Då färglagren blev för tjocka på min palett, skaffade jag en ny, så kallad klassisk modell. Med denna kom jag fram till, att den var opraktiskt utformad. Först höll jag fingrarna i slitsen, men sedan fick jag tipset att det var meningen att penslarna skulle sticka upp genom slitsen: då kom jag fram till att de smetade av sig på den andra armen.

Jag började då skissa upp min egen modell av palett. Penslarna skulle hållas under denna. Det skulle vara ett skönt grepp för fingrarna. Koppen skulle sitta så långt ut som möjligt. Färgklickarna skulle läggas i en halvcirkel. Jag ville ha stora ytor att blanda färg på. Den skulle vila på hela underarmen.

Om du är intresserad att göra en egen palett, så skaffa 3 mm plywood. Du får en spillbit för någon tia. Förstora upp paletten från bilden. Avpassa den stora cirkelbågen till din underarm. Klipp först ut en modell i papp, så du kommer fram till vilket fingergrepp som är skönast.

Såga ut med lövsåg och putsa kanterna med sandpapper. Det avlånga hålet för tummen ska inte vara rakt, utan sågas i 45° lutning.

Palettvård

En nyanskaffad palett suger åt sig mycket färg. Kläm därför ut en klick giftfri färg eller linolja och gnid ut det med en bit papper eller tyg. Låt det därefter torka. Slipa mycket lätt med sandpapper. Stryk på ett lager linolja eller färg till. Då det torkat, är paletten klar att användas.

Att på fri hand skissa av en bild

Med denna metod kan du enkelt räkna om förstoringsgraden från förebilden, som då är en platt bild. Du kan till exempel förstora allting dubbelt. Du börjar skissa från en hörna av motivet och arbetar dig stegvis över ytan.

Denna metod rekommenderar jag dock inte: du har inte disponerat dukens yta på bästa sätt. Du bör planera var detaljerna ska vara (bild nedan till höger).

Att genom ett rutnät skissa av en bild

Detta är ungefär samma som metoden ovan. Dela upp din platta förebild i ett antal rutor. Dela upp målarduken i lika många rutor.

Tekniken ger bättre resultat än den ovan angivna, eftersom du dels kan töja ut rutorna en aning på målarduken, dels skissar du friare. Du tränar upp din förmåga och får en annorlunda återgivning än förebilden (bild till vänster).

Att mekaniskt förstora upp en förebild

Den mekaniska förstoringsapparaten kallas pantograf. Den finns att köpa i affärer som har rit- och konstnärsmaterial. Du lär dig emellertid inte skissa med hjälp av pantografen och kan inte heller disponera målardukens yta effektivt.

Apparaten är egentligen avsedd till att förstora egna skisser eller att överföra en skiss till duk.

Med pantografen kan du ställa in förstoringsgrader steglöst mellan 10:1 och 1:10 (bild till höger).

Att skissa efter projektor

Som tidigare nämnt lär du dig ingenting.

Att däremot måla efter ett dia, genom att låta projektorn belysa någon vit skiva bredvid målarduken, för att se de korrekta färgerna, är en helt annan sak.

Att skissa efter naturen

Du stannar upp inför ett motiv som faller dig i smaken. Du ramar in motivet mellan dina pekfingrar och tummar och försöker hitta dukens format. Med hjälp av denna inramning skissar du upp ditt motiv (bild till vänster).

Att skissa efter naturen med hjälp av ett rutnät

Samma metod som Att genom ett rutnät skissa av en bild + Att skissa efter naturen, men här tillverkar du en ram och spänner upp ett rutnät av trådar. På den utvalda målarduken ritar du först upp trådarna, därpå skissar du av vad du ser genom ramen med trådarna.

Skissa med syftningslinjer

Den klassiska metoden.

Först ramar du in motivet med händerna enligt Att skissa efter naturen. Därpå fattar du en pensel eller en penna och håller den på rak arm (observera: alltid på rak utsträckt arm) (bild till höger).

Du syftar med penseln längs med en linje på objektet. Penseln ska vara parallell med det du fluktar in (exempel bild nere till vänster). Nu indikerar penselns vinkel föremålets vinkel.

Sätt änden på penseln mot en punkt på objektet, där du ska mäta längden (a). Flytta tummen (b) på penseln, så du fluktar in längden på det du ska mäta. Nu har du längden på föremålet du fluktar in. Det är tummen du ska flytta. Dra inte armen mot dig (överkorsat): då får du olika skalor som inte säger dig något.

Nu håller du kvar tummen på penseln och lägger den på målarduken med den vinkel du uppskattade (bild nedan till höger). Den uppskattade längden på föremålet, mellan änden på penseln till stället där du håller tummen, sätter du av.

Så utgår du från en ände på det du nyss mätt, håller på nytt armen utsträckt framför dig och tar ett nytt mått.

När du skissat lite på ditt motiv och fått proportionerna (till en stomme), behöver du inte nödvändigtvis fortsätta mäta med pennan: du kan uppskatta att en linje är nästan lika lång som en tidigare, går parallellt med denna och så vidare.

Nackdelen är att du inte disponerar målardukens yta.

Fri skissning

Du har hittat ditt motiv, men ramar inte in det med händerna som i Att skissa efter naturen .

Du börjar med att bestämma horisonten. Den kan vara ungefär i mitten på din duk.

Därpå skissar du fritt av detaljer som är nära dig. Här är fördelen att du ser dessa mer ovanifrån än motivet i övrigt. Skissa därpå viktiga övriga detaljer.

Porträtt

Tänk på att ögonen ligger oftast längre ner i kraniet än vad man har för sig. Glöm inte flukta ordentligt då du gör din skiss!

Ett annat lämpligt sätt är att skissa huvudet med ellipser. Ellipserna går genom ögonen, näsan, munnen.

Furulist

Åk till brädgårdar och se vad som finns på lager. Titta på vasklist, hörnlist och allmogelist.

List per metervara

Slå i telefonkatalogen på "list".

Förgyllning av furulist

Har du olackerad furulist, grundlackera den. Allmogelister finns ibland lackerade. Lister kostar 5 - 30 kronor metern. Ska du rama in 50 tavlor spar du 15 000. Grunda listerna med brun eller vit färg - det kan gärna skönjas lite ådringar. Skaffa guldfärg av hög kvalitet. Den billiga hobbyguldfärgen är inte bra. Hobbyaffärer och inramningsaffärer har finriven guldfärg i olika nyanser. Spraya inte! Folk ser att det är sprayat. Dra tunna lager med guldfärg. Prova att göra en liten bit färdig och spraya med klarlack. Bedöm om listen ska vara med eller utan klarlack.

Gering av list

Antingen du har egen tillverkad guldlist, skaffat guldlist per metervara, har ytterram från en hobbyaffär som behövs justeras eller har en olackerad furulist, går du alltid lika tillväga.

Har du en limmad färdig ram, som du ska göra mindre, räcker det att slå upp två motsatta (diagonala) hörnor.

Ta fram tavlan som ska ramas in. Mät så att de två långsidorna respektive de två kortsidorna är lika långa. Är de olika, gå efter den längsta. Mät diagonalen för att kontrollera att tavlan är 90°. (länk). Är inte tavlan vinkelrät, lägg till, så att du kan göra ytterramen vinkelrät.

Lägg listen (ytterramen) mot den färdiga tavlan. Är det en tidigare använd ytterram du ska minska ner, lägg en hörna mot spännramen.

Sätt ett streck på listens/innerramens innersida. Lägg till ett par millimeter. Det ska gå att spänna ut duken ett par millimeter senare. Är inte två parallella sidor på spännramen lika, ta efter den längsta. Är inte spännramen vinkelrät, lägg till, så att en sned spännram inte drar ytterramen också sned.

Börja med två parallella sidor på ytterramen. Dra streck inne i ytterramen. Kontrollera att måtten blivit exakt lika långa på bägge bitarna (de två bilderna till höger).

Kapa 45° i geringssågen. Kapa all ram från framsidan. Ta det försiktigt med guldram, så klarar det sig. Tänk på åt vilket håll du ska kapa! Kapa ett par lister i taget. Kontrollera att de blivit exakt lika långa efter kapningen. De får slå på högst ett par mm (bild till vänster).

Då dessa är klara, tar du och mäter nästa två parallella sidor på spännramen.

Det återstår att limma samman ytterramen. Vissa ramar ska sättas samman med medföljande anordning. Använd i så fall den. Saknas sådan, limmar du med hjälp av spännanordning.

Det finns en speciell spännanordning för ytterram, men du kan vänta ett tag med att skaffa den. Här nedan visas ett exempel på hur man kan åstadkomma rätt bra spänning med en elastisk plasttejp (så kallad el-tejp) (bild till vänster).

Ska du limma samman många ytterramar och behöver sätta dem i press under limningen, skaffa en speciell spännanordning för ytterram. Den består av ett spännband, hörnklotsar och en spännskruv (bild till höger).

Tyvärr fungerar den inte, då ytterramarna inte har raka kanter. Så här löste jag problemet: jag tog en kasserad ytterram och gjorde fyra hörnor. Eftersom jag använde en och samma typ av ytterram, fungerade mina egna hörnklotsar. På detta sätt går spännramen att använda, även om ytterramen har sneda kanter (de två bilderna till vänster nedan).

 

Om du skulle ha misslyckats med en gerad hörna (det vill säga att du inte lyckats såga bägge bitarna exakt 45°), låt limmet torka. Utan hjälp av geringsramen sågar du därpå i slitsen (bild till höger).

Sätt därpå på nytt lim och sätt den i press igen.

 

Skulle ytterramen vara aningen för liten, får du tälja i den eller spänna om duken. Det är ganska mycket jobb. Lägg därför hellre till ett par millimeter, då du måttar och sågar: det är mindre jobb att kapa av ett par millimeter till om det inte stämmer riktigt, jämfört med de andra alternativen.

Det går även utmärkt att såga i linneram (bild till vänster). Liksom vid sågning av guldram: ta det försiktigt och såga från ramens framsida.

Skador på ytterramar

Har du en olackerad furulist, prova att värma skadan med ett strykjärn. Allt trä har en liten halt av fukt, och ånga kan trycka ut intryckt trä. Det kan även gå om den är överdragen med klarlack.

Hobbyaffärer och inramningsaffärer har speciell bättringsfärg för skador. Stora skador är dock inte lönt att försöka bättra på detta sätt.

Har du en skada på en blank silver- eller guldram kan du inte laga skadan med färg. Det finns ingen färg som är så blank.

 

 

 

Loppis

Ja, prova på. Det är naturligtvis andra priser på loppis än på andra platser.

Per kommission

Du har ett halvt dussin verk du vill sälja. Du går igenom telefonkatalogen och antecknar alla inramningsaffärer som finns i närheten. Därpå kör du dit och visar upp några av dina alster. Har du tur, kan ni göra upp: ramaffären försöker sälja dina alster. Det kallas "per kommission". Avtalet är att du får din begärda summa, om ramaffären lyckas sälja ditt alster, t ex inom en månad (de vill inte gärna ha dina tavlor längre). Du kan nog inte ta mer än 400 kronor för dina första alster. Gör upp avtal, om att ramaffären får stå för inramningen (annars får du betala för en ram du inte vill ha). Vad affären tar för alstret får du ignorera.

Genom kommunen

Nu bör du ha ett eller två dussin tavlor innan du går vidare. Du bör också ha sålt någon tavla tidigare, så du vet vad allmänheten är intresserad av. Det är svårt att gallra - din smak är inte som andras. De tavlor som du dragit runt på i flera utställningar får du nog ställa åt sidan. Sätt pris från 400 - 1200 kronor till att börja med. Numrera verken och skriv en teckningslista. Alla verk bör vara inramade (Se Ytterramar) och måste vara försedda med upphängningssnöre.

Ta kontakt med kommunen och be att få ställa ut på bibliotek, kommunhus o s v. Det kan vara 1 - 2 års kö.

Läs Rationell tavelhantering och Självbiografi. innan du ställer ut.

Skänk alltid bort en tavla. Gör upp innan vilka du inte skänker bort, så kan de välja ganska fritt. På så sätt sprider du dina verk.

Kaféer

Ring kaféerna. Folk tycker det är trevligt att titta på konst medan de fikar. Det är dock inte säkert att de vill köpa en tavla: de har inte så stor kassa med sig; kanske är de på genomresa och vill inte ha en skrymmande tavla med sig.

Små och billiga tavlor med motiv från trakten kanske säljer. Tänk på att turister kanske gillar det som vi inte tänker på: till exempel gäss och älgar.

Försök komma överens om ett lotteri. En lotteri-ring med 100 lotter á 10 kronor styck kan ge 1000 kronor. Därmed är det inte sagt att kaféet får sålt 100 lotter. Men det är en bra kommersiell idé för kaféet: folk blir glada över en tavla de vunnit för tio kronor. Varje månad har kaféet en ny utställare. Man har möjlighet att vinna en tavla för en tia varje månad. Lottar inte kaféet ut tavlor, rådgör med dem, för det är en bra idé. Observera att du får kanske nästan skänka bort tavlan, så du får vara beredd på det. Du väljer naturligtvis en tavla, som är några år gammal, men som ändå är hyfsat bra.

Läs Rationell tavelhantering och Självbiografi. innan du ställer ut.

Banker

Ungefär en fjärdedel av bankerna i en tätort gillar att en konstnär ställer ut. En del tillåter inte kommers, men låter gärna hantverkare ställa ut verk i fönstren.

Vad som är sagt innan: det är inte säkert banken låter kunderna märka att det är en utställning och att tavlorna är till salu.

Men det kan vara värt besväret. Alltid går det att sälja någon tavla.

I övrigt som Genom kommunen.

Övriga offentliga lokaler

Ta kontakt med öppenvårdcentraler och sjukhus. Har du tur, har de en konstförening eller någon som är konstintresserad: du kan få ställa ut i väntrum, entréer eller personalmatsalar. Personalen vill gärna ha något att skingra tankarna med då de har rast; likaså vill de gärna att väntande patienter ska göra det. Därmed inte sagt att patienter gärna köper konst: de har ju fullt upp med annat att tänka på.

Till dessa ställen är det hård konkurrens. Nöj dig inte med att skicka ett foto till konstföreningen: de glömmer dig. Stå på dig, boka tid och visa upp dina tavlor!

Läs Rationell tavelhantering och Självbiografi. innan du ställer ut.

Större företag

Större eller välkända företag, posten etc., brukar ha en konstförening. Ta kontakt med dem. Här kan det förekomma att konstföreningen inte har samma smak som medlemmarna. Föreningen har ju kritiserat konst i många år och vill kanske gärna ha lite nyheter. Köparna tycker kanske konsten tillför lite nytt, men det är inte detsamma som att de gärna köper något. Köparna vill kanske ha något mindre extremt, som inte går igenom konstföreningen.

Det är annars en fördel: en konstförening köper i regel en tavla vid en utställning.

I övrigt som Övriga offentliga lokaler.

Gallerier

Då du har målat några år och har ett femtiotal alster, kan du börja visa upp dem för gallerier.

Ta gärna kontakt med flera gallerister. Galleristerna tar olika mycket i fasta avgifter och olika mycket i provision.

Ta med dina tavlor och gör upp om försäljningspriset innan du går vidare. Ofta blir du som nybörjare besviken på priset, men tänk på att galleristen vet vad man kan ta för tavlorna. Han har ju provision, så det är ju upp till honom att sätta korrekt pris. Tilltalar inte det uppgjorda priset dig, så finns det andra gallerier och möjligheter.

Gör upp ett kontrakt. Se upp med fällor: det kan vara mycket som "hamnar mellan stolarna". Galleristen är erfaren och vet hur ett kontrakt ska skrivas, medan du är oerfaren.

Gör upp om när tavlorna ska levereras, hängas upp, vem som ska hänga upp dem och när de ska tas ner.

Rama in själv. Det händer att galleristen vill rama in åt dig: han tjänar då pengar, oavsett om han säljer dina tavlor eller inte.

Vernissage innebär att du är tillgänglig. Passa på och knyt kontakter. Det kan röra sig om annat än att köpa dina tavlor: kanske målarklubbar vill ha dig med som inspirationskälla. Du kan också få beställningar.

Om galleristen säljer mycket, är det oklokt att fylla på tomma krokar: han får sin provision, medan du får allt större utgifter för de nya tavlorna du ska producera. Då utställningen är slut, står du kanske där med en massa tavlor över. Fundera på vad som blev av din utställning, lyssna på kritik och satsa på nästa utställning i stället! Tomma krokar är bara bra reklam för dig: folk kanske är mera på alerten vid nästa utställning.

Läs Rationell tavelhantering och Självbiografi. innan du ställer ut.

Utställningslokaler

Du måste ha minst 50 tavlor och veta att du kan sälja hälften av dem under utställningstiden. Här får du själv vara tillgänglig vid utställningen, om du inte har någon som avlöser dig. Det kan vara en fördel att vara med själv, som nämnts ovan.

Bjud på förtäring - då stannar folk längre!

Om du har ett hus, slå ner en skylt, som förklarar att det finns både ateljé och galleri. Lämpligt är att kombinera det med andra hantverk: vill folk inte betala en tusenlapp, kanske de betalar en tia för något litet föremål.

Läs Rationell tavelhantering och Självbiografi. innan du ställer ut.

Konstrunda

Det är knappast lönt för en okänd konstnär att ställa ut under de stora konstrundorna under påsk eller på hösten. Köparna vet vad de är ute efter. Ofta kräver föreningarna att man har en riktig utbildning för att bli antagen.

Men det kan vara värt att prova på. Ta reda på avgiften samt om du måste stå på plats under hela konstrundan. Som tidigare nämnt: det finns tusentals andra utställare. Besökarna har svårt att komma ihåg dig. Men det kan lossna.

Läs Rationell tavelhantering och Självbiografi. innan du ställer ut.

Rationell tavelhantering

Då du ska transportera ett femtiotal tavlor till en utställning, gäller det att skona ytterramarna. Har du satsat på olackerad furulist som ytterram, klarar sig tavlorna under transporten ganska bra. Lackerade ytterramar tål slag och stötar väldigt dåligt.

Det billigaste och snabbaste sättet att skona ramarna, är att slå in dem i skumplast. Det finns som underlag till Pergogolv, ett par millimeter tjockt. Du får många meter på en stor rulle. Vänd på varannan tavla då du staplar dem (med skumplast emellan), så att framsida kommer mot framsida och baksida mot baksida. Det kan vara öglor och spik på tavlans baksida som kan repa en ytterram annars. Transportera dem stående, på ett mjukt underlag.

Vernissagekort

Nedan visas ett exempel på hur ett vernissagekort kan se ut. Exemplet är från en utställning jag hade.

 

En färgfotostat kostar normalt 9 kronor för en A4. I mitt fall tog jag kontakt med ett tryckeri och fick vernissagekorten för 3 kronor styck. Undersök priserna innan du låter trycka!

Skriv framför allt inte ut vernissagekort på din bläckstråleskrivare: jag har fått sådana kort i brevlådan en regnig dag - viktig text kommer garanterat att försvinna.

Till vernissagekorten kommer kuvert.

Det billigaste sättet att komma undan är att dela A4-arket i två eller fyra dela och skicka vernissagekorten som vykort. Se exempel på vykort nedan.

Ett bra tryckeri tar inget betalt för skärningen.

Visitkort

Till höger visas ett exempel på ett visitkort. Du kan få ut 12 st visitkort på en A4. Det blir alltså inte en krona styck för färgfotostat. Det gäller samma sak som för vykorten: skriv inte ut dem på bläckstråleskrivare!

Tidningsnotiser

Ta kontakt med dagstidningarna och berätta att du ställer ut! En artikel i en tidning betyder mycket för dig.

Teckningslista

Skaffa självhäftande nummerlappar som du sätter på dina tavlor. Lämpligtvis sätter du dem i nummerordning med början på den tavla som är längst till vänster.

Skriv en förteckning över tavlorna. Den ska innehålla vad motiven föreställer, om du använt oljefärg och målarkniv, samt pris per alster. Tryck upp ett antal förteckningar som du kan dela ut. En svart/vit fotostat kan du få för 30 öre. På en speciell förteckning kan intresserade teckna sig för en tavla.

Det är också bra att skaffa självhäftande små röda runda lappar, som man sätter på en såld tavla.

Vykort

I samband med en utställning kan det vara lämpligt att trycka vykort, som föreställer dina motiv. Även här kan du fundera på om du ska dela ett A4-ark i två eller fyra delar. Du kan då få upp till fyra olika motiv per A4-ark. Ta kontakt med tryckerier och begär prov på olika kvalitéer.

Köper folk ingen tavla av dig, kanske de köper ett vykort som minne. De kan ha vykortet för att fundera vidare, skicka eller rama in. Ett lämpligt försäljningspris är 5 - 10 kronor för ett litet vykort och det dubbla för ett stort.

Motivet i färg kan du lägga 4 st på en A4. Baksidan lägger du då också upp 4 st på en A4. En sida färg + en sida svart/vit fotostat kostar omkring 8 kronor. Du kan också trycka upp en större mängd vykort och få dem betydligt billigare. Men det gäller att göra av med dem.

Glöm inte ditt namn, telefonnummer och hemsida på vykortets baksida!

Självbiografi

Glöm inte att sätta upp ett foto av dig med lite beskrivning: folk vill gärna veta vem du är. Gör också upp en förteckning över alla dina tidigare utställningar!

Inom parentes sagt struntar folk i hur mycket du ställt ut: det är vad de tycker om dina tavlor som gäller. Men folk läser gärna om dig och låter sig imponeras av hur mycket du ställt ut och hur många år du hållit på. Framför allt vill de veta din utbildning. Saknar du det, skriver du autodidakt.

Bordsmodell

Det är knappast något du ska satsa på, om du ska måla i olja. Du blir låst till små dukformat. Om du däremot gillar detta, är det rätt modell, men du kan aldrig gå upp i dukstorlekarna då.

Ställning

Det är nog den billigaste lösningen, men rekommenderas inte. Det finns ingenting som håller kvar tavlan: den riskerar att åka i golvet.

Fältstaffli

Detta är lätt att transportera, men har tyvärr nackdelen att en enda skruv låser både ben och målarduk. Ska du ut och måla är detta rätt staffli för dig, men det är mycket opraktiskt för hemmabruk: benen glider på golvet, vilket gör att tavlan riskerar falla ner. Maximal dukstorlek är nog också F12.

Ateljéstaffli

Detta låser tavlan perfekt. Benen glider inte iväg från varandra. Tavlan går att höja och sänka utan att den lossnar från staffliet. Tyvärr är det tungt och dyrt, men nödvändigt om du ska måla stora dukar inomhus.

Fältstaffli med inbyggd målarlåda

Detta är det mest praktiska staffliet för utomhusbruk, då tavlan låses med en mekanism och benen med en annan. Dessutom är det väldigt praktiskt att ha målarlådan med som en enhet. Ska du måla mycket utomhus, satsa på detta, även om den är ganska dyrt.

Dessutom är det ganska praktiskt att ha inomhus.

Nackdelen är att det inte håller för alltför stora dukar: även här är nog F12 max.

 

1. Perspektivlära

Om du skissar av ett föremål med raka kanter och ytor, och föremålets linjer är horisontella, kommer linjerna, om de drages ut oändligt långt, att mötas i en punkt på horisonten. Detsamma gäller om ytan är uppdelad i ett större antal vågräta linjer, som tegelstenar, bräder och fönsterrader: om även dessa linjer drages ut, kommer de att mötas i en punkt på horisonten. Du kan alltid lägga märke till hur dessa linjer synbarligen lutar från det ställe där du betraktar dem. Du kan bestämma en punkt på horisonten, där parallella linjer möts.

Horisonten, där dessa vågräta linjer möts, är alltid i din ögonhöjd. Detta gäller förstås endast om du och föremålet står på samma plan: ett golv, en plan gata eller en plan gräsmatta. Studerar du ett hus, möts alla linjer på horisontlinjen, vilken är belägen högt uppe på entrédörren, i din ögonhöjd.

Nedan ser vi en beställning jag fick. Jag började med att fotografera av objektet. Eftersom det var ganska brett, fick jag ta två bilder av föremålet. Därmed faller vad som nämnts ovan: i och med kameran är flyttad eller vriden en liten aning, stämmer inte linjerna längre. Det hade inte gått att fotografera med vidvinkel heller: då hade linjerna blivit tunnformade.

Men låt oss börja med att gissa var horisonten ligger. Som nämndes ovan bör den vara ungefär i den höjd där betraktaren (fotografen) har ögonen. Hela trädgården är plan, så det underlättar. Till på köpet har vi en person på bilden: han har ögonen i ungefär samma höjd som du. Eftersom personen inte är helt fullvuxen, kan vi säga att betraktarens ögonhöjd är i samma höjd som hjässan på pojken. Betraktarens (fotografens) ögonhöjd är detsamma som ovankant av ett fönster och övre delen av dörren. Allting ligger på en plan tomt. Huset har ingen hög sockel. Det är tre huskroppar på bilden, men dessa ligger vinkelrätt i förhållande till varandra. Vi har dessutom en altan, som är parallell med den ena huskroppen. Läget är idealiskt för perspektivlära.

Var man finner horisontlinjen

Leta igenom tidningar och klipp ut ett foto av ett föremål, som ser ut som en låda. Det kan vara en stereoanläggning, ett hus eller liknande. Klistra in bilden på ett skisspapper, det största du har.

Förläng de (ursprungligen) vågräta linjerna tills de möts i en punkt. Om du kommer utanför arket, tejpa på fler ark, så att du kan fortsätta dra ut kantlinjer tills de möts. Kanske punkten hamnar några decimeter från figuren, kanske hamnar den flera meter bort. Endast om fotot är taget mitt för detaljen, blir linjerna parallella och möts aldrig.

 

 

I mitt exempel förlänger jag linjerna från vänstra huskroppen med streckade linjer åt höger, tills de möts. De kolliderar med huskroppen till höger, men bortse från detta. Punkten, där de möts kallas höger gränspunkt.

Gör sedan samma sak med två andra linjer på din utvalda bild.

I mitt exempel har jag dragit ut en streckad linje från den andra huskroppen. Som vi ser, hamnar vänster gränspunkt ett bra stycke bort.

Om nu huskropparna är vågräta och kameran var hållen vågrät, ska man kunna dra en vågrät linje mellan dessa två punkter. Vi markerar denna streckprickad. Det är horisontlinjen. Det är i den höjd betraktarens ögon är på och där horisonten ligger (långt borta). Betraktaren får stå på en plan mark, annars fungerar inte detta. Det stämmer i detta exempel. Horisontlinjen hamnar där vi anade den skulle vara: i fönstrens ovankanter och lite ovanför pojken.

Dessa två punkter på horisonten är viktiga.

Prova att dra ut fler linjer från din bild. Nu är det inte säkert de möts i en och samma punkt: linjerna blir aningen tunnformade på ett fotografi. Man får jämka till höger och vänster gränspunkt en aning, men det viktiga är att man fastställer dess läge på horisonten.

Perspektivläran är ett teoretiskt idealiskt förhållande, som uppfanns av konstnärer någon gång på 1500-talet.

Slår man upp linjerna utan att utgå ifrån ett foto, stämmer det bättre.

Då du fastslagit vänster och höger gränspunkt på horisonten, och det rör sig om rätvinkliga föremål, som i exemplet, kommer alla utdragna vågräta linjer att mötas på en av dessa punkter: raderna med takpannor, fönsterkarmar, fönsterspröjsar, tegelstenar och betongplattor (på terrassen).

Först då man kommit så långt, kan man rätta upp felaktiga linjer. Det är så jag gjorde, innan jag kunde rita upp allt på målarduken.

Då jag ritade upp husen på målarduken, hade jag långa käppar, för att justera linjerna mot vänster och höger gränspunkt på horisonten.

Lodräta linjer i perspektiv

Rimligtvis möts lodräta linjer också i en punkt: den är antingen mycket långt nere eller högt uppe. För enkelhetens skull drar man normalt inte ut dessa linjer i perspektivläran, utan ritar dem helt enkelt lodräta. I mitt exempel har jag ritat dem grå.

Endast om ett föremål betraktas från en mycket låg eller hög höjd, märker vi av att det inte går att förenkla. Fotograferar vi av en ask på ett bord, ser vi asken en aning från ovan: lodräta linjer möts i en punkt långt nere. Vi kommer inte heller ifrån att vi måste ta hänsyn till att lodräta linjer möts i en punkt, då vi ska teckna upp ett höghus.

Utdragna kantlinjer från en kub möts alltså i tre punkter, om linjerna dras ut. Det är mycket svårt att beräkna var dessa tre punkter hamnar: det går inte att sätta dit dem på ett ungefär, som vi gjorde med höger och vänster gränspunkt på horisonten. På 50-talet gjorde man försök att förstå det komplexa systemet genom att dra vågräta och lodräta trådar i ett rum, där varje tråd var rätvinklig till en intillvarande. Rummet med de uppspända trådarna fotograferades sedan av.

 

Så är det väl dags för frågan: hur gör man med föremål, som är komplexare än en kub, d v s inte är rätvinkliga. Jo, även utdragna linjer från vindskivorna på huset i exemplet möts i punkter, men dessa kommer att vara rakt ovanför vänster och höger gränspunkt. Vi återkommer till det längre fram.

Man kan också tänka sig en jättestor sexkantig mutter, som ligger på marken: utdragna kantlinjer hamnar i tre punkter på horisonten; men fortfarande har vi en längst till vänster och en längst till höger. Vi kommer också in på detta längre fram.

Uppskissning av en perspektivbild

Börja med att rita horisontlinjen. Det är en vågrät linje på tavlan på det ställe där du vill placera din horisont (mörkgrå linje). Du kan placera den i mitten, högt eller lågt, beroende på vad som är viktigt på din tavla - du beskär ju ett utsnitt av vad du ser. Men linjen ska vara vågrät!

Men glöm inte att horisontlinjen motsvarar det ställe där du i verkligheten har din ögonhöjd!

Ögonhöjden är i höjd med horisonten (några kilometer borta ute i terrängen - antingen du är inomhus eller utomhus). Är horisonten skymd, får du uppskatta i vilken höjd horisonten finns.

För de allra flesta fall har du ögonen någon eller några meter ovanför markplanet (horisonten). Det innebär att din egentliga ögonhöjd ligger 1 - 2 meter över marken några kilometer bort (det är den vågräta streckprickade linjen i figuren nedan). Där du egentligen ser horisonten är ju markplanet några kilometer bort (det är vad som är antytt med den prickade linjen nedan). Men vinkelskillnaden mellan dessa båda linjer är försumbar, så det är därför det går att förenkla: Din ögonhöjd är detsamma som horisonten (om du står på någorlunda plan mark).

Först vid stora höjdskillnader är detta inte försumbart.

Om det rör sig om ett hus, och det inte är en alltför hög trappa upp till bottenplanet, ligger horisontlinjen alltså mitt i ett fönster (A) och på övre delen av ytterdörren (B). Gå tillbaka till fotot ovan och jämför i vilken höjd horisontlinjen går genom fönstret och dörren.

Ett föremål placerat på golvet eller på marken framför dig (C) hamnar betydligt längre ner under horisontlinjen. Jämför till exempel med en blomma i rabatten på fotot ovan!

Fundera på var du har motsvarande föremål på din förebild.

Markera vänster och höger gränspunkt på horisontlinjen. Även om du inte kan fastställa dem nu, försök att uppskatta hur långt ut de ligger: du kan flukta längs en rak vägrätt linje på objektet som du ska rita av.

Markera därpå en punkt (D) nere på marken du ska utgå ifrån. Man väljer alltid den nedersta hörnan man har rakt framför sig, som man tänker skissa av. Det kan vara närmaste hörnan på huset. Är du inne på en gårdsplan, får denna punkt beteckna hörnan du har framför dig. Är det en låda du placerar på marken framför dig, får denna punkt markera den närmaste hörnan på lådan. Denna punkt måste fluktas in noggrant.

Är det en altan bestående av rätvinkliga plattor, betecknar punkt (D) närmaste hörnan på altanen. Till att börja med tänker vi oss i detta exempel en altan.

Dra en linje från respektive punkt på horisontlinjen till punkten (D). Kontrollera att vinkeln vid (D) är trubbigare än 90°. Skulle den inte vara det, flytta upp punkten (D) eller flytta isär de två utgångspunkterna på horisontallinjen.

Har du kommit så långt, vet du att du förmodligen inte behöver justera om dina perspektivlinjer. Skulle man inte välja den nedersta punkten framför sig, står man snart inför problemet att den närmaste vinkeln blir spetsigare än 90° - detta ska vi se längre fram. Skulle du ha valt olämpliga utgångslinjer och fått vänster och höger gränspunkt på horisonten för långt in, står du inför samma problem. Men har du kommit så här långt, är det god chans att din perspektivbild klarar sig.

Det enda problemet du kan komma inför längre fram, är då du skissat mer, är att du upptäckt att perspektivet är överdrivet: betraktaren befinner sig för nära objektet: punkten D ska i så fall flyttas upp en aning; vänster och höger gränspunkt ska längre ut. Omvänt, om du upptäcker att perspektivet inte är tillräckligt djupt, får punkten D flyttas ner en aning och vänster och höger gränspunkt får flyttas in. Men det är svårt att bedöma de intrycken nu.

Uppskatta längden på linjen (E). I detta fall är det längden på en betongplatta.

Dra därpå från denna linje en linje (F) till den andra punkten på horisontlinjen.

I och med att vi endast lägger rätvinkliga plattor, kommer varje valfri utdragen kantlinje från dessa att träffa en av de utsatta punkterna på horisontlinjen.

Uppskatta längden (G). Dra linjen (H) till punkten på horisontlinjen.

Från och med nu ska du inte uppskatta fler längder på någon platta på altanen: du får dem givna genom att fortsätta dra fler linjer från dem du satt ut.

Markera de övriga längderna på plattan.

Markera diagonalen på plattan. Förläng linjen, så den träffar horisontlinjen.

Dra linjer från plattans andra hörn till denna punkt.

Därmed får du längderna på intill-liggande plattor.

Fortsätt att dra linjer till punkterna på horisontlinjen.

 

 

Du kan som nämnt inte fortsätta dra linjer nedanför den punkt du utgick ifrån (D, (länk). Detta är markerat med mörkgrå linjer. Förr eller senare blir då vinkeln på den närmaste hörnan (J) spetsigare än 90°. Det stämmer inte perspektiviskt sett, för tittar du rakt ner på en betongplatta har du endast 90° - men surrealisterna gör ibland omöjliga perspektiv.

Ellipser

Leta reda på ett cylindriskt föremål, t ex en konservburk.

Placera föremålet på ett papper och rita av konturerna på cylindern. Rita en kvadrat som tangerar cirkeln. Rita diagonaler på kvadraten. Rita linjer på mitten av kvadraten, parallella med kvadratens kanter.

Gör en likadan figur till.

Placera ett av papperna på golvet framför dig.

Skissa av kvadraten enligt samma övning som du gjorde på (länk). Dra ut de fyra linjerna som korsar mitten på kvadraten. Tenderar någon av dem att träffa horisontlinjen, markera med punkter där dessa linjer korsar horisontlinjen. Övriga linjer bryr du dig inte om att dra utanför kvadraten.

Studera skissen du lagt på golvet. Det är fyra punkter, där linjer träffar mittsidorna på kvadraterna. Cirkeln tangerar just dessa fyra punkter. Detsamma måste gälla perspektivet du skissar av. Punkterna kan inte gälla annorlunda, bara för att du betraktar papperet på golvet från en annan vinkel. Rita en ellips som tangerar just dessa fyra punkter.

Du vet också var mitten av ellipsen är: det är där diagonalerna på kvadraten korsas. Även om du ser det i perspektiv, måste samma lagar gälla: där diagonalerna på en kvadrat korsas, är mitten på kvadraten. Om en cirkel är inskriven i kvadraten, är korset även cirkelns mitt. Rita en vågrät och en lodrät linje från denna mittpunkt (här markerat med ljusgrå tunna linjer). Nu är ellipsen uppdelad i fyra likadana (fast spegelvända) delar. Dessa fyra delar ska vara identiska. Justera ellipsen om de inte är lika. Den ska fortfarande tangera mittpunkterna på kvadratens sidor.

Därmed förstår du att en kvadrat, perspektiviskt sett, får en mittpunkt på ett annat ställe än vad som sker om man delar sträckan mitt av: delar som ligger längre bort är alltid kortare perspektiviskt sett. Mitten tar du alltid ut genom att rita ut diagonalerna på ett kvadratiskt eller rektangulärt föremål.

En cirkel, perspektiviskt sett, blir däremot en symmetrisk ellips, med centrum exakt mitt i ellipsen. De två axlarna, som delar en ellips i fyra delar, är alltid vågräta eller lodräta.

Placera burken på papperet på golvet, efter den uppritade cirkeln. Tänk dig den som en låda och uppskatta (flukta) höjden på den hörna som är närmast dig. Dra höjden på denna kant. Här är den markerad med en mellangrå tjock linje. Som nämndes i Lodräta linjer i perspektiv. förenklar man alla dessa linjer till att vara absolut lodräta.

Nu har du bestämt burkens höjd, genom att tänka dig den som en rätvinklig låda. Ta bort burken.

Från denna höjdmarkering: dra linjer till dina punkter på horisonten.

Dra linjer på lådans sidor.

Nu kan du rita toppen på den tänkta lådan. Tänk dig den som en platta, som den ursprungliga, placerad rakt ovanför denna. Använd befintliga punkter på horisontlinjen.

Markera diagonalerna på lådans topp. Nu har du mitten på lådans topp.

Dra linjer från mitten på toppen till punkterna på horisontlinjen.

Rimligtvis bör mitten på lådans topp vara rakt ovanför mitten på lådans botten (alla sidor på lådan är rätvinkliga; den lutar inte). Verifiera med en lodrät linje.

Verifiera även att allting stämmer genom att dra lodräta linjer som förbinder andra viktiga punkter på lådan.

Rita en ellips på den tänkta lådans topp enligt samma förutsättningar som du gjorde tidigare. Här kan du ta fram det andra arket du gjorde. Observera att denna får ett annat utseende än den nedersta ellipsen. Ju närmare horisontlinjen, ju ovalare ellipser; ju längre från horisontlinjen, ju rundare ellipser.

Förbind ellipsernas sidor med lodräta linjer.

Nu kan du (om du önskar) radera alla onödiga linjer. Centrumlinjen är dock alltid bra att behålla.

För att visa hur ellipserna blir allt mer utplattade ju närmare horisonten de kommer, kan man tänka sig fler lådor staplade på varandra: med hjälp av lådorna konstruerar man cylindrar. Vänta alltid in i det sista med att radera horisontlinjen, vänster och höger gränspunkt samt centrumlinjerna för cylindriska föremål!

Byggnader

Börja med att rita horisontlinjen. Markera två punkter på denna.

Markera en lodrät linje någonstans mitt på horisontlinjen. Den betecknar höjden på en hörna av ett hus du ska rita i perspektiv. I detta exempel har du ögonhöjden (= horisontlinjen) någonstans mitt på höjden av denna lodräta linje.

Förbind den lodräta linjens ytterändar med punkterna på horisontlinjen.

Om det du ska rita i perspektiv är ett hus, sett utifrån, sätter du av väggarnas längd enligt figuren nedan.

Om du däremot är inne i en hörna av en gårdsplan (eller inne i en hörna i ett rum) sätter du längden på väggarna enligt figur:

Hela tiden utgår du ifrån den första lodräta linjen du satte ut. Det är den du har framför dig, antingen det är en ytterhörna eller en innerhörna.

Kontrollera än en gång var du har ögonhöjden. I figuren är ögonhöjden (= horisontlinjen) 1/3 upp på väggen. Detta stämmer naturligtvis inte för en innervägg (såvida du inte sitter på golvet). Stämmer inte ögonhöjden, fortsätt inte på din skiss.

Antingen du tecknar av en ytterhörna eller innerhörna, bestämmer du dig för en hörna och sätter denna som den ursprungliga lodräta linjen. Sätt av längden (syfta) på väggen som är till höger om den ursprungliga hörnan. Är det en ytterhörna, går denna vägg till punkterna på horisontlinjen till höger. Är det en innerhörna, går linjerna till punkterna till vänster.

Syfta och sätt av längden på en vägg till vänster om din första lodräta linje. Är det en ytterhörna, går linjerna till punkten på horisontlinjen till vänster. Är det en innerhörna går linjerna till punkten på horisontlinjen till höger. 

Fortsätt sedan att lägga till väggar till vänster eller höger, om fler sådana finnes.

På den ursprungliga lodräta linjen sätter du av (syftar) höjden till dörrar (D) och fönster (F).

Dra dessa linjer till punkterna på horisontlinjen. I detta exempel finns dörr endast på högra sidan av huset: därför räcker det att dra ut linjer till dörren där.

Om det rör sig om en gårdsplan, och olika typer av byggnader ligger intill varandra, är det inte säkert att alla dörrar och fönster har samma höjd. Sätt i så fall av alla olika höjder på den ursprungliga lodräta linjen eller syfta in höjderna senare.

I detta exempel finns två fönster symmetriskt placerade kring mitten på den vänstra väggen. Du vet ju, hur du ska få fram den perspektiviska mitten. Där diagonalerna korsas är alltid mitten, hur vi än resonerar.

Dra en lodrät linje genom punkten där diagonalerna korsas.

De två halvorna på gaveln kan delas upp ytterligare i två perspektiviska halvor med hjälp av nya diagonallinjer.

Här finner vi placeringen för två av de tänkta fönstren.

Så till nästa vägg. I detta exempel finner vi att fönstrets bredd, dörrens bredd och mellanrum mellan dörr och fönster är (ungefärligen) samma mått. I stället för att dela upp denna vägg i halvor, har jag här ritat en tänkt plattbeläggning framför väggen. Dessa plattor delas in perspektiviskt på samma sätt som i övningen  (länk).

Glöm inte de olika höjderna för dörr respektive fönster du ursprungligen satte på den första lodräta linjen.

Om det är en yttertrappa och denna har sidor som är parallella eller vinkelräta mot väggen, kommer utdragna linjer från trappan att träffa endera av punkterna du satte av på horisontlinjen.

Det återstår att rita taket på huset. Vi vet ju var mitten på ena gaveln är.

Flukta in lutningen på närmaste stormskivan eller uppskatta höjden på taknocken.

Dra upp en lodrät linje från den vänstra gränspunkten. Förläng en linje från stormskivan så att du träffar denna lodräta linje.

Dra en linje från denna punkt, så får du lutningen på den andra stormskivan.

Nu kan du göra taket i perspektiv.

Att placera in ett föremål i rätt storlek

Här är ett annat tips. Vi utgår från ett viktigt objekt med en given bakgrund. Det rör sig i stort sett om ett porträtt av ett föremål, men där ett stort stycke av omgivningen ska återges. Du kan skissa på plats, eller utgå från ett eller flera foto som du tagit eller fått.

För att få in föremålet i omgivningen, gäller att båda sakerna betraktas från ungefär samma höjd. Därnäst återstår problemet att få in objektet i omgivningen i lämplig skala.

Här visar jag en beställning jag fick. Det var viktigt att återge trädgården med det röda huset i bakgrunden. Hunden, den egentliga beställningen, skulle placeras in. Jag var inte på plats, utan fick foton tillskickade mig. Jag uppskattade att hunden var knappt lika lång som fönstret var brett. Både hunden och trädgården var fotograferade från samma höjd, vilket underlättade. Jag uppskattade var horisonten var, vilken var ungefär mitt i skogsdungen. Från en uppskattad punkt på horisontlinjen drog jag två linjer genom fönstret och ned på gräsmattan. Då fick jag hundens ungefärliga storlek på gräsmattan och kunde avbilda den i det närmaste korrekt storlek på en vald plats på gräsmattan. Den fick inte bli stor som en ko eller liten som en kanin.

Med två linjer som går till en punkt på horisonten kan man alltså enkelt uppskatta storleken på ett tänkt föremål.

Som övningsexempel: klipp ut figurer ur tidningar och klistra in dem som ett kollage. De ska ha rätt storlek perspektiviskt sett. Saknas fötter eller ben på figurerna, kan det vara bra att veta att halva kroppslängden på en vuxen är från huvudet till naveln.

Perspektivisk spegling

Som tidigare nämnts kan man endast spegla en bild om betraktarens ögon befinner sig i vattenytan. Att på enkelt sätt spegla huset vi skissade upp fungerar inte.

Det händer dock sällan att man har denna låga betraktningsvinkel: ofta befinner man sig ett stycke över vattenytan. Studera fotografiet på . Detta är ett extremfall: man står på en backe och tittar ner på ett hus. Men vi ser, att föremål dyker upp i speglingen, som vi inte kan föreställa oss.

Studerar vi spegelbilden ovan och drar ut linjerna till horisonten, får vi två horisontlinjer. Detta kan ju inte stämma.

Vi backar till (länk) och slår upp samma hus igen. Speglingen är egentligen en våning till, under huset.

Detta hus ligger inte direkt på vattenytan, utan en bit upp, på en backe. Börja igen med den hörna som är närmast dig, rakt fram. Mät höjden på skissen och sätt av hörnan rakt under den ursprungliga, med samma höjd (grå lodrät linje på bilden ovan). Det är en bit mellan kåken och spegelbilden: det är backens dubbla höjd.

Dra därpå linjerna från speglingen till horisonten. Det finns ju bara en horisont, har vi konstaterat.

Kontrollera att den närmaste hörnan nu inte blir spetsigare än 90°. Denna hörna har vi inte kontrollerat tidigare. I detta fall går det bra.

Rita därefter "undervåningen" som tidigare.

Sätt av höjd för dörrar och fönster på spegelbilden. Använd de ursprungliga måtten, men glöm inte vända uppochned på dem!

Fortsätt att märka ut fönster och dörrar som tidigare. Tänk dig det som "en våning under" den ursprungliga huskroppen.

Märk ut höjden på gaveln.

Märk ut hur långt ut taket går.

Gör taket färdigt.

 

Ej rätvinkliga föremål

Låt oss börja med en sexhörning som nämndes inledningsvis. Låt oss lägga en altan med sexkantiga plattor. Först får vi konstruera en sexhörning. Det sker kanske enklast genom att placera sju cirklar intill varandra.

Därefter kan vi klä in cirklarna i rätvinkliga lådor.

Vad som är intressant är längden på en kant på en sexkantig platta.

Det är knappt hälften av en rektangulär platta. Vi rundar av till hälften.

De rätvinkliga lådorna är inte kvadratiska: de är något bredare än de är höga. Men här rundar vi också av: vi gör altanen av kvadratiska plattor. (länk).

Jag tar bort lite linjer, som kan förvilla. Plattorna skulle delas mitt av, för att kunna bilda sexkanter.

Nu kan vi göra sexkanter.

Rensar vi bland linjerna igen och förlänger samtliga kanter på sexhörningarna, får vi tre punkter på horisontlinjen, där dessa utdragna linjer sammanfaller.

En plattbeläggning med kvadratiska eller rektangulära plattor skapar i regel två punkter på horisonten, då kantlinjerna dras ut. (Om en av kanterna är parallell med horisonten, blir det bara en punkt på horisonten.)

Om en plattbeläggning består av sexkantiga plattor, skapar dessa utdragna kantlinjer i regel tre punkter på horisonten. (Om en av kanterna är parallell med horisonten, blir det bara två punkter på horisonten.)

Låt oss koncentrera oss på en sexkant. Vi gör den till en tjock platta.

Vi drar ut samtliga linjer från plattan och finner att de alltid träffar en av de tre punkterna vi hade på horisonten.

Vad händer om vi vrider hela figuren 90°?

Jämför med hur vi konstruerade taket  (länk)!

Så länge det rör sig om kroppar, som är sammansatta av plana ytor, kan vi alltid söka upp punkter där utdragna linjer från kanterna möts. Förenkla alltid först kroppen till en rätvinklig låda.

Tidningsnotis

Tipsa själv eller be någon tipsa ortstidningen, att du ställer ut. En tidningsnotis är ovärderlig.

Stå med i någon förteckning

Gå på biblioteket och sök upp vilka böcker som finns, som innehåller förteckningar över svenska konstnärer. Ta kontakt med bokförlagen. De brukar ge ut nya upplagor med några års mellanrum. En notis i en bok kostar dig några tusenlappar. Själv har jag bekostat en sådan notis: vid utställning på gallerier lägger man fram boken med notisen uppslagen.

Samla i album

Varje gång du ställer ut, låter du ett album ligga framme. Ett album är trevligare att bläddra i än en pärm. I detta samlar du dina betyg och intyg som handlar om din konstnärliga verksamhet. Du gör en lista över de utställningar du haft. Du sätter in tidningsurklipp över artiklar om dig. Du sätter in fotografier av dina viktigaste alster, som du inte äger längre.

Eget galleri

Om du har egen lokal.

Studiecirkel

Om du hållit på några år och anser att du behärskar tekniken och kan lära ut och besvara frågor, anmäl ditt intresse till ortens kursverksamheter inom studiecirklar. Du ställer upp som cirkelledare. Ställ upp en kursplan, men lyssna på vad deltagarna vill: tillsammans styr ni kursens innehåll.

Kamratförening

Ett enklare sätt är att bilda en kamratförening. Även här tar du kontakt med ett studieförbund. Här ställs inte samma krav på cirkelledare och kursplan: dock att ett visst antal träffas på regelbundna tider och utövar konsthantverk. Man sparar kvitton för utgifter och kan få tillbaka en del. Studieförbundet avgör.

Annonsera

Annonsera i ett lokalblad att du ställer ut. Dela ut flygblad. Sätt upp affischer om att du ställer ut (länk).

Annonser

Följ dagstidningarna och läs annonserna under "Konst" och "Nöjen". Ta kontakt med de gallerier som annonserar: det är på de ställen även du kan ställa ut.

Hantverksstugor

Då du är ute och åker, gå in på traktens byrå för turistinformation. Ta reda på vilka lokaler som ställer ut konst och kontakta dem. Du bör ha en tavla med dig att visa upp.

 

Glansig färg på alstret jämfört med tidigare målade verk

Du har för mycket olja inblandad i färgen och/eller du har bytt typ av duk och fått en halvsugande.

Platt motiv

Dämpa färgskalan, så att det som i motivet ligger längre bort får en mildare ljusare färg. Tänk också på att variera färgskalan i sidled: om solen kommer från vänster, är detaljer som vetter dit betydligt gulare och ljusare än övriga detaljer i ditt motiv.

Inte levande

Ungefär som ovan. Försök också med olika appliceringstekniker, som kan skapa slumpmässig återgivning i bilden. Blir detta för överdrivet, kan du dämpa ned det senare.

Sneda ellipser

Perspektivlära.

Lång torktid

Köp torkmedium för oljefärg och ta ett par droppar av det i terpentinen. Olika färgpigment tar olika lång tid att torka; nyanskaffad färg torkar långsammare än gammal. Du kan reglera torktiden, så den är lagom för dig. Normalt ska det ta 2 dagar, innan du t ex kan måla vitt på mörkt. Tjockare lager färg torkar långsammare än tunt applicerad: millimetertjock knivmålning kan ta veckor. Ju fler torkade lager färg på duken, ju snabbare torkar det sist applicerade.

Gröna felaktiga nyanser

Har du en intensivt grön färg i en tub, ofta kallad Viridian, lägg denna åt sidan!

Har du en kall livlös ljusgrön färg i en tub, ofta kallad Emerald eller Phthalo, lägg denna åt sidan!

Skaffa Grönjord (Beckers) och Terre Verte (Winton).

Repetera !

Osålda tavlor

Ha tröst! Smaken är väldigt olika på olika utställningar. En tavla som du inte gillar och som blir ratad på en utställning, kanske går på nästa.

Då du dragit runt en tavla på några utställningar, får du emellertid sluta att visa upp den mera. Det är inte lönt att lägga energi och låsa utrymmen i utställningslokaler för en tavla som inte blir såld.